tisdag 11 maj 2010

Skjut apelsinen - Mikael Niemi

För några veckor sedan riktades ett hot om massaker mot skolan jag arbetar på, men i ärlighetens namn kände jag mig inte speciellt orolig. Folk gör så mycket dumheter och säger sådana korkade kommentarer utan en tanke på vilka ringar på vattnet de kan orsaka. En tanke som slog mig först långt senare var vad de där ringarna på vattnet kan bli katalysator för. Eleven i fråga menade inte allvar i sitt hot, men kanske kunde han ha triggat någon annan att göra slag i saken. En som inte hade för avsikt att förvarna?

I Mikael Niemis ungdomsroman Skjut apelsinen får läsaren följa en grabb som inte gjort mycket väsen av sig fram till den dagen hans första liv tar slut. Han blir ratad av föremålet för sin kärlek och konstaterar tillintetgjord att hans liv är över - i alla fall det liv han ditintills levt. Hans inre blir för stort för hans egen kropp och det är som om han ska sprängas. Istället blir han utåtagerande; provokativ och... ja, muckig. Han provocerar jämnåriga, föräldrar, lärare, förbicyklande. Det är som om han vill väcka anstöt. Mot all självbevarelsedrift går han in och försvarar en av töntarna som blir trakasserad av mobben som inte tål de svaga och intetsägande. Tönten heter Pål och pojkarna utvecklar, något trevande, en sorts vänskap.

Pål är ännu mera inbunden än huvudpersonen (har jag missat hans namn eller nämns det inte?) men allt eftersom berättelsen fortskrider kommer en krypande känsla av obehag när Påls känslor inte ryms inom honom längre. Dessa känslor måste få ta sig uttryck på något sätt och jag bläddrar snabbt för att få veta hur stor smällen kommer att bli.

Från början skrattar jag ett par gånger åt de träffsäkra känslorna och den vånda en person med ett ben i barndomen och ett ben i vuxenlivet kan känna. Jag känner stora förväntningar på läsningen, eftersom jag tyckte riktigt bra om Populärmusik från Vittula, men skrattet fastnar i halsen av de mycket verklighetstrogna beskrivningarna av hur en plågad tonåring upplever livet så hopplöst och grått, och ibland som ett rent helvete. Romanen slutar inte i den hopplösheten, men lämnar ändå mig med en stark känsla av obehag.
(Bild lånad från Raben & Sjögren)

Inga kommentarer:

De polyglotta älskarna - Lina Wolff

I den här berättelsen finns tre perspektiv som alla vävs ihop av ett och samma ting, manuskriptet till "De polyglotta älskarna"...