"Vi måste prata om Kevin" säger Eva i sina brev som hon skriver till maken Franklin. Hon vill reda ut en gång för alla hur det kunde bli så att deras son Kevin en vanlig torsdag dödade sju klasskamrater och två anställda på sin skola. Eva lever inte med några illusioner om att Kevin är en vanlig pojke. Tvärt om har hon varit övertygad om att det är någonting fel på honom ända sedan han som nyfödd lades upp vid hennes bröst. Hon förnekar inte heller att hon inte har varit en bra mamma för honom, men menar samtidigt att de ingenting kunnat göra för att hindra massakern att inträffa.Kan ett barn födas ont? Språket är fantastiskt; mustigt och avskalat, men samtidigt ordrikt och nästan maniskt framfört i vad som mer blir långa monologer än brev. Brevformen är känslig och jag tycker inte om berättarformatet, men samtidigt blir det en intim ton där tillräckligt berättas och ändå ger en känsla av "du vet vad jag menar". Kevin visar tidigt prov på att vara beräknande, skadeglad och manipulativ och det dröjer inte länge förrän Eva känner rädsla inför sin son. Detta är fantastiskt bra berättat - reflektionen över vilken fruktansvärd makt och kraft han kunde utöva utan att någon kom åt honom.
Detta blev den tredje boken om skolmassakrer på raken, men är tveklöst den bästa. En fruktansvärd och engagerande roman där den fruktansvärda utgången inte kommer som någon överraskning, utan ligger över läsaren som en kall, blöt filt under hela läsningen. Ändå överraskar romanen och det gör läsningen riktigt, riktigt intressant.
Ordfront.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar