Nick & Norahs infinite playlist

Boken jag skrivit om i mitt tidigare inlägg - Nick & Norahs oändliga låtlista - är även filmatiserad. Den officiella trailern ser ut så här och ger en rätt bra bild av hur boken är. Castingen till filmen är fantastisk och den här killen, som även kan ses i underbara rullen Juno, lyfter hela filmen. Filmmakarna har tagit sig stora friheter i förändringar, men det blir ändå riktigt, riktigt bra. Yrkesmänniskan i mig tänker att det är en tacksam analysuppgift att läsa boken, se filmen och skriva uppsats utifrån olika teman.

Nick & Norahs oändliga låtlista - Rachel Cohn och David Levithan

Norah blir Nicks femminutersflickvän när han desperat ber om det inne på en pub och sedan utvecklas historien till att hon blir hans sjuminutersflickvän innan de tillbringar hela natten i varandras sällskap.

De är ett udda par: Norah är skötsam men uppkäftig och har redan skaffat sig en cynisk bild av världen där synen på den egna personen dessutom inte är barmhärtig. Hon tänker att det måste vara något fel på henne och går bara och väntar på att andra ska upptäcka samma sak. Nick är vänlig och känslosam, känslig och god. Han fascineras av Norah men vågar inte uppföra sig som han brukar, eftersom han nyligen fått sitt hjärta krossat.

Det här är en underskön berättelse där musikaliska referenser haglar, underförstått eller klart uttalat, och det blir en fantastisk inramning. I sökandet efter kärlek och tvåsamhet, att motverka ensamhet och försöka finna sin plats i tillvaron levereras en teori: tänk om det är så enkelt som The Beatles sjöng - I want to hold your hand.

Vartannat kapitel berättar om natten ur Nicks synvinkel medan varannat har Norah som berättare. Författarna Chon och Levithan har turats om att skriva och det fungerar remarkabelt bra. Det här är en ungdomsbok som tilltalar den musikaliskt intresserade och bevandrade med en skön och kittlande berättelse som grund.

Bild och bok från Pocketförlaget.

Fånge i hundpalatset - Martina Haag

Att läsa Martina Haag är som att läsa en välbekant blogg. Det är småroligt hela tiden och man känner igen hur saker och ting kommer att utveckla sig. Man vet att hon kan börja med att återge en tanke om hur olika hon och maken Erik är, fortsätta med att berätta vad hon skulle vilja att han ändrade på - och vips lustigt pratar hon på om att hon skulle vilja borra upp hans huvud och använda pincett och knipsare för att halvlobotomera honom så att han ska göra som hon vill.

Själva berättandet är roligt och jag hör hennes röst i huvudet under läsningens gång. Den där lite flickaktiga som gör hela lyssningen till en radioteater.

Jag tycker att det är historierna om barnen som gör det här till en skön läsning. Det är roligt, men samtidigt lite hjärtknipande: den ständiga oron för att de ska ha det bra och inte bli utsatta för fula gubbar, det ständigt dåliga samvetet för att man är här och inte där, dagarna man vill ska vara mysiga men som slutar med mammarösten som uppfordrande säger hur roligt och mysigt man ska ha.

Precis som en blogg så kan det bli för mycket att bläddra igenom allt det skrivna i ett svep. Några lagom doser Haag i en skön och efterlängtad sol som förebådar den årstid jag mest av allt längtar efter just nu fungerar riktigt bra ihop.

Boken ges ut 26 maj av Piratförlaget.

Nattens begär - Sherrilyn Kenyon

Det här var... nytt för mig. Minst sagt. Nattens begär av Sherrilyn Kenyon är en blandning mellan romantik á la Harlequin och en renodlad vampyrroman. Romantik och romantik, förresten. Hela romanen osar passion och heta känslor och när huvudkaraktärerna Amanda och Kyrian väl har träffats är deras kroppar klistrade vid varandra på var och varannan sida. Ingen bok för den pryde, med andra ord.

Här blandas grekiska myter och karaktärer med berättelser om Mörkrets Jägare och det här är första romanen i en serie om dessa varelser. Amanda är kvinnan som försöker leva ett så normalt och trist liv som möjligt. Hon är revisor (bara en sådan markering) och träffar tråkiga män att bilda en tråkig, normal familj med. När hon träffar den farlige och spännande Kyrian väcks en ny sida av henne till liv och hon blommar ut till en stridslysten och passionerad varelse med egna övernaturliga förmågor.

Kyrian å sin sida är svårt sargad av sitt tvåtusenåriga liv och har blivit svårt sviken i kärlek. Han kämpar mot lusten att ge efter för sina känslor för Amanda och vill inte öppna sitt hjärta för någon kvinna igen. Han har förlorat sin själ när han blev en Mörkrets Jägare och kan bara få tillbaka den om någon osjälviskt älskar honom.

Jag har sagt det förr: det är renässans för romantiken och här finns alla ingredienser för att tilltala en romantiker - sex, våld och spänning. Oh la la.

Bild och bok från Pocketförlaget.

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

"Vi måste prata om Kevin" säger Eva i sina brev som hon skriver till maken Franklin. Hon vill reda ut en gång för alla hur det kunde bli så att deras son Kevin en vanlig torsdag dödade sju klasskamrater och två anställda på sin skola. Eva lever inte med några illusioner om att Kevin är en vanlig pojke. Tvärt om har hon varit övertygad om att det är någonting fel på honom ända sedan han som nyfödd lades upp vid hennes bröst. Hon förnekar inte heller att hon inte har varit en bra mamma för honom, men menar samtidigt att de ingenting kunnat göra för att hindra massakern att inträffa.

Kan ett barn födas ont? Språket är fantastiskt; mustigt och avskalat, men samtidigt ordrikt och nästan maniskt framfört i vad som mer blir långa monologer än brev. Brevformen är känslig och jag tycker inte om berättarformatet, men samtidigt blir det en intim ton där tillräckligt berättas och ändå ger en känsla av "du vet vad jag menar". Kevin visar tidigt prov på att vara beräknande, skadeglad och manipulativ och det dröjer inte länge förrän Eva känner rädsla inför sin son. Detta är fantastiskt bra berättat - reflektionen över vilken fruktansvärd makt och kraft han kunde utöva utan att någon kom åt honom.

Detta blev den tredje boken om skolmassakrer på raken, men är tveklöst den bästa. En fruktansvärd och engagerande roman där den fruktansvärda utgången inte kommer som någon överraskning, utan ligger över läsaren som en kall, blöt filt under hela läsningen. Ändå överraskar romanen och det gör läsningen riktigt, riktigt intressant.

Ordfront.

Janis den magnifika - Johanna Nilsson

Janis är ensam i världen. Hennes föräldrar älskar henne, men bryr sig inte om henne och Emelie, hennes bästa vän i hela världen, har tagit sitt liv efter att ha skjutit ihjäl sju klasskamrater på sin skola. Den enda som bryr sig om henne är brodern Elvis och hon har stulit hans bil för att ge sig ut på den resa hon tidigare planerat att genomföra tillsammans med Emelie.

Janis är bara 17 år, men kommer att åldras betydligt under den resa hon genomför. Hon träffar människor och är med om händelser som för alltid kommer att förändra henne. Under hela berättelsen bearbetar hon besvikelsen och saknaden efter sin vän, eller kanske är det så att hon flyr från alla jobbiga minnen.

Jag tycker om den här romanen med dess skildringar av möten med intressanta människor, men blir samtidigt irriterad. Janis ska inte ta hand om någon annan än sig själv, men blir involverad i en annan människas liv där hon tycker att hon måste finnas där för honom. Det är ett våldsamt och krävande förhållande som jag tycker att hon far illa av och därför tycker jag inte om hennes beslut.

Romanen slutar i någon slags metafor där ljuset ska spegla hoppet hon känner inför framtiden, men jag ser det inte. Jag bara önskar att Janis ska bli äldre och ha en helt öppen framtid där hon inte behöver rätta sina beslut efter någon annan. Jag vet att livet inte ser ut så - att man inte får välja - men önska kan man?

Janis den magnifika av Johanna Nilsson.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? - Bjørn Sortland

Jag tycker om långa titlar på böcker. Nu vill jag sjunga dig milda sånger, Jag älskar dig mer än jag saknar dig och jag saknar dig så himla mycket, Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter... Listan kan göras, kanske inte oändlig, men som boktitlarna, lång.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är titeln på Bjørn Sortlands korta roman om Markus som faller handlöst för Ingrid. Markus älskar henne från första stund, intensivt och överväldigande. Han är i startgropen av sitt vuxenliv medan Ingrid är i slutskedet av sitt liv: inte bara vuxenlivet, utan livet över huvud taget. Hon är sjuk och Markus blir hennes följeslagare in i döden.

Jag bläddrar mig igenom den här boken på en timme och älskar språket och de korta kapitlen. Allt går så snabbt och berättelsen upphör lika snabbt som tiden rinner iväg för de unga älskande. Sorgen drabbar Markus och läsaren på de sista sidorna och dröjer sig kvar. Det här är en lågmäld men finstämd berättelse om en sällsynt kärlek.

Boken är utgiven av Pocketförlaget.

Skjut apelsinen - Mikael Niemi

För några veckor sedan riktades ett hot om massaker mot skolan jag arbetar på, men i ärlighetens namn kände jag mig inte speciellt orolig. Folk gör så mycket dumheter och säger sådana korkade kommentarer utan en tanke på vilka ringar på vattnet de kan orsaka. En tanke som slog mig först långt senare var vad de där ringarna på vattnet kan bli katalysator för. Eleven i fråga menade inte allvar i sitt hot, men kanske kunde han ha triggat någon annan att göra slag i saken. En som inte hade för avsikt att förvarna?

I Mikael Niemis ungdomsroman Skjut apelsinen får läsaren följa en grabb som inte gjort mycket väsen av sig fram till den dagen hans första liv tar slut. Han blir ratad av föremålet för sin kärlek och konstaterar tillintetgjord att hans liv är över - i alla fall det liv han ditintills levt. Hans inre blir för stort för hans egen kropp och det är som om han ska sprängas. Istället blir han utåtagerande; provokativ och... ja, muckig. Han provocerar jämnåriga, föräldrar, lärare, förbicyklande. Det är som om han vill väcka anstöt. Mot all självbevarelsedrift går han in och försvarar en av töntarna som blir trakasserad av mobben som inte tål de svaga och intetsägande. Tönten heter Pål och pojkarna utvecklar, något trevande, en sorts vänskap.

Pål är ännu mera inbunden än huvudpersonen (har jag missat hans namn eller nämns det inte?) men allt eftersom berättelsen fortskrider kommer en krypande känsla av obehag när Påls känslor inte ryms inom honom längre. Dessa känslor måste få ta sig uttryck på något sätt och jag bläddrar snabbt för att få veta hur stor smällen kommer att bli.

Från början skrattar jag ett par gånger åt de träffsäkra känslorna och den vånda en person med ett ben i barndomen och ett ben i vuxenlivet kan känna. Jag känner stora förväntningar på läsningen, eftersom jag tyckte riktigt bra om Populärmusik från Vittula, men skrattet fastnar i halsen av de mycket verklighetstrogna beskrivningarna av hur en plågad tonåring upplever livet så hopplöst och grått, och ibland som ett rent helvete. Romanen slutar inte i den hopplösheten, men lämnar ändå mig med en stark känsla av obehag.

(Bild lånad från Raben & Sjögren)

The Scarecrow - Michael Connelly

Michael Connelly är säregen som författare. Man kan tycka att det han skriver inte är så annorlunda i jämförelse med andra författare inom samma genre; en ensamstående medelålders man upptäcker att en misstänkt är oskyldig samt finner samband mellan mordfall som FBI har missat. Det låter bekant, det är bekant - men han gör det riktigt nytt och spännande. Connelly har ett språk som främsta vapen när han i roman efter roman lägger upp handlingen på ungefär samma sätt, oavsett om det handlar om Harry Bosch eller som i det här fallet om journalisten Jack McAvoy. Det är spännande och faktiskt riktigt bra.

I den här romanen är Internet den centrala frågan. Hur mycket lägger vi ut på nätet som avslöjar för mycket om oss själva? Vad vet vi om hur Ip-nummer lagras, spåras och används? Hur blottade blir vi om våra personliga uppgifter hamnar i fel händer? Det är intressant och tankeväckande - och lite skrämmande.

Det är så logiskt alla fattar utom du - Lisa Bjärbo

Jag klämde den här boken på en kväll. Efteråt kändes det som om jag hade haft två av mina elever med mig i vardagsrummet under några timmar. Ester och Johan skulle kunna vara vem som helst, eller lite grann alla elever jag har, och det är en av de mest fantastiska delarna med den här ungdomsromanen.

Möt Johan; en helt vanlig, ocool kille med alldeles vanliga kläder och vanliga kärleksbesvär. Han är kär i Ester som han varit bästa kompis med sedan dagistiden. Möt Ester: en helt vanlig gymnasieelev med en väl fungerande familj, vanliga kompisar och som blir kär i fel kille. Hon har ingen aning om att Johan är kär i henne.

Ester är så rolig och söt att jag genast förstår varför Johan är så förälskad i henne. Hon går utklädd till glittrig fé på en maskeradfest, men hon strör glitter om sig i hela boken. Hon är så tonårig och bra kompis på en och samma gång. Man himlar med ögonen åt henne samtidigt som man ler kärleksfullt. Det bästa med henne är att hon inte en enda gång står framför spegeln och säger hur fet eller ful hon är.

Jag blir lite kär i Johan också och hjärtat värker när han utsätts för den plågsamma tortyren att lyssna till Esters kärleksbekymmer. Johan kan till slut inte hålla tyst om sina känslor. Han berättar för Ester hur han känner - men gör det för säkerhets skull när han tror att hon sover. Det är bara det att hon hör honom...

Det känns som igår man hade den där ångesten över en kompisrelation som inte längre var en kompisrelation, samtidigt som man hade ett pirr i magen över någonting man hellre ville lägga all sin vakna tanketid på. Detta har Lisa Bjärbo fångat på pricken i den här boken. Språket är sprudlande och det flyger gnistor när Ester är upprörd och svär. Jag skrattar högt när Johan är utklädd till Darth Vader och erbjuder sig att hugga armen av en dum kille, chop-chop liksom. Det är också hysteriskt roligt när många saker är så logiska och när alla fattar utom Ester.

Jag har redan rekommenderat mina kollegor att den här boken ska läggas till på inköpslistan, för berättandet av det här komplicerade kompisförhållandet - som alltså är alldeles underbart vanligt - är något som kommer att tilltala många av våra unga läsare.

Bild lånad från Lisa Bjärbos blogg, http://onekligen.blogspot.com/

Tack snälla Rabén & Sjögren för hemskicket.