Alltså, jag är medveten om att jag har hängt upp mig lite på att författaren Christoffer Carlsson är född 1986, men det är en positiv upphängning. Det är något med språket, tror jag, som gör att jag imponeras av detaljer. Om det är så förknippat med hans ålder är alls inte säkert. Det kanske har mer att göra med att det inte känns så svenskt. Vissa beskrivningar är underhållande och skönt utmålade på en och samma gång, eller vad sägs om den inledande beskrivningen av Dalen:Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.
Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.
Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar