torsdag 28 september 2017

Den som stannar, den som går - Elena Ferrante

Om du är rädd för att få någon som helst oönskad information om vad som kan ha utspelat sig i del tre i Neapelserien bör du sluta läsa här.

Bok 3. Vi har kommit fram till 1970-talet och efter avslutad läsning känner jag mig skitirriterad! Jag fattar inte Nino-grejen och samtidigt kan jag inte sluta läsa. Jag kommer osökt att tänka på en vän som ofta använder uttrycket "Så kär har man aldrig varit". Han använder det i alla möjliga sammanhang: människor som gör vad som helst för någon annan, människor som lämnar ett äktenskap för någon annan, människor som försakar hela sin egen tillvaro... Så kär har jag aldrig heller varit. Det är däremot Lenu... och Lila... och en hel drös med andra människor.

70-talet med förändrade könsroller, sexuell revolution med preventivmedel och uppror mot patriarkatet, studentrörelser och terroristdåd - allt är fruktansvärt intressant. Ferrante skriver om den konstruerade kvinnan ur Lenus nyväckta insikter, om hur så mycket intelligens som tillåts förtvina tillsammans med kvinnorna som efter barnafödande förblir vid sin läst i hemmets instängdhet och om hur kvinnan definieras av mannen. Bland annat gestaltas detta i Lenu, som inför en viktig middag klär upp sig för att bli någon i en mans ögon. Det slutar med att hon klär ner sig istället för att klä upp sig och jag hinner tänka "Äntligen!". Men nej. Nino Sarratore behöver bara visa sig för att drifterna ska ta över både kropp och förnuft och fine. Jag köper det. Eller nej, det gör jag inte alls och det gör mig irriterad.

Jag är i behov av min bokklubb här. Vi borde läsa alla delarna och sedan prata sönder alla delar, alla detaljer, alla subtila antydningar om någonting som är något annat och sedan lista alla förväntningar vi har på den fjärde och avslutande delen. Många jag känner har inte alls fastnat för den här berättelsen, men jag kan knappt bärga mig till dess jag har skaffat sista delen. Kom igen nu, Lenu! Lite upprättelse, tack!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Inga kommentarer:

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...