Vi mot er - Fredrik Backman

"Jag måste prata med dig." En elev, sjutton år, tittar allvarligt på mig och hans klasskompisar tystnar, för nu är det allvar.
    "Har det hänt något", frågar jag och han nickar.
    "Jag har läst Björnstad och måste få prata med någon om den", svarar killen och jag förstår. Man läser inte Björnstad utan att känna behovet att behöva prata. När jag hade läst den här och höll upp den i klassrummet för att ge dagens boktips blev några ryggar lite rakare, några blickar lite öppnare och förväntningarna var minst sagt höga.

Förväntningarna var höga hos mig också, för första delen i den här serien gjorde något med mig. Den satte ord på den lilla ortens självhävdelsebehov, beskrev vad sport kan betyda för både enskilda människor och för kollektivet - men framför allt var det en berättelse om kvinnan. För mig var det stort och jag har verkligen sett fram emot att få läsa fortsättningen.

I Vi mot er utspelas det som titeln utlovar, för det är inte bara två lag som ställs mot varandra, utan också två orter. Det räcker dock inte, för det är också vi mot er i bemärkelsen de utpekade och de som pekar ut. Våldtäktsöverlevaren kallas av den illvillige för hora, den homosexuelle kallas för bögjävel, den som har svårt med impulskontrollen kallas ligist. Föräldrar som försöker skydda sina barn stångar sig blodiga och kan inte finnas till över allt, men mest smärtsamt kan bli att inse att man inte kan gå tillbaka i tiden för att ändra sin relation. Man kan inte bestämma sig en dag för att vilja vara den som spelar hockey på infarten när man själv varit den som under så många år kommit med undanflykter. Man kan inte ändra tillbaka detaljer i sitt äktenskap när man en dag vaknar upp och inser att man sakta har glidit ifrån varandra.

Jag skrattar högt och sedan gråter jag. En liten molande känsla, den jag också hade i första delen, av att det ibland blir bombastiskt gör sig påmind även här. Det är egentligen inget problem, för jag dras enkelt med, men det är storvulet hela tiden: viktiga formuleringar, storslagna kärleksförklaringar, människor som faller för en annan och gör det handlöst, ilskan är nitroglycerin, käftsmällarna krasande och hjärtat blödande. Om det här hade varit en sång hade den varit vacker, men låtit lika högt ungefär hela tiden. Samtidigt är det en saga och som saga fungerar den alldeles, alldeles underbart. Formuleringarna är både sköna och underfundiga, många av dem känns igen på sin typiska backmanskhet, samtidigt som jag saknar infinitivmärket "att" i många meningar. Om det är största problemet så har inte den här boken många problem.

Bild lånad från förlagets hemsida.