Förstå mig rätt: jag absolut älskar de här böckerna - men samtidigt kan jag inte ge något toppbetyg (samtidigt som det känns mer och mer absurt att betygsätta böcker). Jag är skitirriterad på att kvinnorna flockas och dånar kring Nino, för jag kan inte föreställa mig en mer oattraktiv, självupptagen, svikande, själlös, medelmåttig man och kan inte - överhuvudtaget - relatera till vare sig Elena eller Lila som bara måste ha honom.
Nåja, Ninos tid kommer och det finns en liten del av mig som njuter av att det är Elena som lämnar honom och trots att han vid något tillfälle (när hon är attraktiv på bokmarknaden igen) vill återuppta deras relation, äntligen slår sig fri. I samma veva flyttar Elena tillbaka till Neapel - men det är också då det blir tydligt att de två kvinnorna är ohjälpligt och evigt förbundna till varandra. Den enes tak blir den andras golv. Elena tvivlar på sig själv, men når framgångar. Den andra har alla möjligheter att gå hur långt som helst, men förblir vid sin läst. Det är frustrerande och samtidigt befriande.
Jag kan inte sammanfatta tankarna och innehållet i de här böckerna, även om jag tidigare har försökt. Är det bra? Självklart. Kan man ens säga ett ord som "bra" i sammanhanget? Absolut inte. Borde alla läsa det här? Det tycker jag. Kommer alla att förstå storheten? Men nej. Suck. (Kom igen, Astrid Lindgren refuserades typ två miljoner gånger...).
Romanens Elena skriver boken och ifrågasätter själv varför hon gör det. In i det sista lämnas läsaren med frågorna om vad som verkligen har hänt och en oväntad person (i alla fall för mig) visar ett leende som jag inte förstår mig på. Vad vet han, han den där som har bott tillsammans med Lila och under alla år har visat upp en sådan fasad, fri från krackeleringar? Varför säger han som han gör? Vilken sanning ligger bakom hans reaktion? Det finns trots allt ett barn som har försvunnit och som den mannen aldrig kan sluta tänka på. Ändå är det Lilas reaktion vi följer och som ramar in resten av tillvaron.
Samtidigt handlar det också om två kvinnor som egentligen är en och samma organism. Elena och Lila. Lila och Elena. Lila har alla förutsättningar att lyckas och Elena sammanfattar henne i slutet av den här avslutande delen: skomakardottern, charkuterihustrun, älskarinnan, politikern, programmeraren... Elenas golv blir Lilas tak när Elena slutligen flyttar tillbaka till Neapel, vilket hon gör efter att (äntligen) ha lämnat Nino. Den ena tvivlar på sig själv, men når framgångar - Elena - men tillskriver samtidigt Lila egenskaper som bara en superhjälte kan vara innehavare av. Hur mycket påverkar barnen kvinnornas funktion och identitet? Mycket, ska det visa sig.
Trots det här inlägget är jag ordlös när jag ska försöka beskriva upplevelsen. Språk är makt är allt jag kan säga med säkerhet.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar