Elena i boken har gått vidare i sina studier medan Lila är nygift med charkuterihandlaren Stefano. De nygifta har fått en turbulent start tillsammans, mycket på grund av att Lila inte kan uppföra sig som hon borde. Samtidigt är detta en del av romanens storhet: det river och sliter i Lila att få vara sig själv och uttrycka sig som hon vill, men männen runt omkring ser det frigjorda kvinnliga som ett hot, som om kvinnan är en rätt de kan ta sig. Detta speglas också i Elena, som i romanens början låter män ta på henne och göra med henne som de behagar styra - medan hon mot slutet svär på napolitanska till den grad att hon är rädd för att själv få stryk. Männens händer på hennes kropp på en trång buss får henne plötsligt att explodera och i en sekvens tidigare njuter hon av att få vara sig själv, själv, själv.
Elena uttrycker det själv i romanen som om hon och Lila är en person i två kroppar. Hon längtar efter sin vän och hittar till slut ett sätt att söka upp henne, för att berätta hur hon har tänkt ut allt, men som tidigare förändras allt när de väl ses. Om den ena kan vara sig själv är den andra bruten. Om den ena blir gift känner den andra avund. Om den ena läser för att imponera på någon får den andra tillfälle att lyfta intressanta tankar som stjäl allt ljus. Samtidigt som de inte kan mötas kan de inte leva sina liv skilda från varandra heller.
Jag har ömsom läst, ömsom lyssnat (Storytel) och uppläsaren Odile Nunes är helt fantastisk. Att lyssna på den här boken är lika mycket en upplevelse som att läsa den. Nu väntar del tre, Den som stannar, den som går.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar