Anki upptäcker att hennes man har varit otrogen under en fjällresa. Hennes bästa kompis man var också med och han var också otrogen. Dessutom har männen varit korkade nog att dokumentera hela äventyret med en kamera och Anki får syn på innehållet efter att ha lämnat in rullen för framkallning.
Anki och bästa kompisen Linda drar från sin lilla småstad till Stockholm för att förverkliga sig själva och sina drömmar. Linda ser bara möjligheter och är lämpligt uppeldad av att ha blivit bedragen, medan Anki upptäcker att hon är gravid. Att skaffa barn är någonting som hon och maken pratat om, men nu när graviditetstestet visar två blå streck vet hon inte om hon vill behålla barnet.
Samtidigt korsas hennes vägar av taxichauffören vad-han-nu-hette och det blir bokstavligt så att Anki rymmer med en cirkus. Allt detta framförs i en oerhört pratig litania som utgår från att "åh, vad jag är förvirrad och jag försöker vara äventyrslysten men det blir bara märkligt". Jag förstår uppriktigt sagt ingenting. Jag stör mig på att både Anki och Linda blir bedragna och jag tycker inte om Anki som person. Jag tycker inte om någon av personerna och läser ut boken bara för att jag hade kommit mer än halvvägs. Underrubriken "Chansen", den förstår jag inte heller.
Rosengäddaböckerna - otroligt skön läsning med fina karaktärer och oväntade roligheter, blandade med hjärtknipande händelser och tårframkallande rörelse. Allt Rosengädda har saknar den här boken, så jag är glad att jag inte läste den här först, för då hade jag missat allt det andra. Sorry. Jag kanske var på fel plats mentalt när jag läste Mossvikenfruar, men jag tror inte att det är enda anledningen till sågningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar