När det blir aktuellt med en återträff tänker Anna inte gå, trots att hennes liv till det yttre är som en saga: hon har gått ner i vikt och anses av andra vara intagande vacker. Med en akademisk karriär med efterfrågade kunskaper äger hon inom sitt område, men det ändrar inte det faktum att hon är ohjälpligt singel. Hon försöker sig på nätdejting, men träffar på det ena originalet efter det andra, den ene mer störd än den andre.
Sedan händer det som en mer cynisk läsare (så jag måste ha varit på förlåtande gott humör) skulle kalla förutsägbart: Annas och James vägar korsas, inte bara på återträffen, utan sedan även genom deras respektive arbete. Det är bara det att James inte känner igen henne. Anna har ingen tanke på att umgås mer med James än nödvändigt, så hon ser ingen anledning till att avslöja vem hon är, men så händer det omöjliga. Hon anar att han har förändrats och han kryper in under skinnet på henne. Plötsligt verkar det vara för sent att tala om vem hon är och att hon känner honom från ett annat sammanhang.
Visst, det är förutsägbart, men samtidigt bara till en viss grad. Berättelsen är bitvis nattsvart och mycket av den behandling Anna tvingas utstå under sina ungdomsår har läsaren antingen upplevt själv eller vet med sig någon som har det. Kanske är det min (enda?) invändning till den här romanen, för om du har farit så illa, kan du då tänka dig att leva resten av ditt liv med en av dina värsta plågoandar? Mhairi McFarlane gör i alla fall ett gott arbete med att övertyga mig om det. Det är dessutom rätt välskrivet och side-kickarna är underhållande i all sin enkelhet. Feelgood med lite svärta och med en liten varning: det är lätt att få Oscar Linnros låt Från och med då, från och med du i huvudet medan du läser.
Bild lånad från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar