Eldvittnet, av Lars Kepler

Jag har inte varit överförtjust i Keplers böcker. Hypnotisören lade jag bort men läste till en början Paganinikontraktet med stor behållning. Det är sluten jag tycker riktigt och genuint illa om. Det är som om en litteraturhandbok i thrillerskrivning våldkräks och lämnar en gigantisk sörja efter sig. Less is more, som Jim Carrey sade till Meryl Streep.

Eldvittnet då? Jo, tack. Varje cliffhanger gör Sylvester Stallone avundsjuk och de många vändningarna är värdig en åkattraktion på ett mindre bemedlat festivalområde. Joona Linna är stramt iakttagande, hela tiden med sitt sjätte sinne som talar om att han missat, glömt eller förbisett någonting. Den här gången är han föremål för en intern utredning på grund av det som hände i förra boken och han får istället rollen som observatör när en flicka hittas brutalt mördad på ett behandlingshem för flickor som vårdas enligt LVU.

Min man har haft en kort karriär i LVU-branschen och det här lät precis som det han berättade. Unga flickor som gör illa sig själva och varandra, som försöker överträffa varandra i fult språk och som förtvivlat gärna vill lita på en vuxenvärld som ständigt sviker. Är det inte vårdarna som missköter sig så är det samhället, med ständiga neddragningar och inhumana metoder.

Det blir någon droppe för mycket innehållsmässigt, vilket gör att glaset som innehåller mitt överseende till slut rinner över. Sedan vänder det igen och blir riktigt intressant. Den delen har att göra med självaste Joona Linnas mörkaste hemligheter och den familj han inte längre lever tillsammans med. Det är genialt - för nu måste man ju läsa nästa bok också!

Utan titel, av Anna Charlotta Gunnarsson

Den här boken är bara så bra. Eller bra, det kanske är ett för vanligt ord för att beskriva innehållet. Bara ansatsen, en tjej som tjuvröker, fick mig att le. Vem har inte tjuvrökt? Den blandade känslan av äckel och spänning är med små medel så väl beskriven att jag måste läsa vidare.

Början: när en tonårstjej bär för mycket inom sig och hennes mamma har dött i lungcancer finns bara en sak att göra - att tjuvröka. Huvudpersonen tjuvröker och blir påkommen av sin pappa. Han blir galen, trots att han kanske borde bli lättad. Han vill att hon ska göra revolt, med okonventionella metoder som illblått hår och punkiga kläder, men hon nöjer sig med att förstöra lungorna. De bär båda på en djup och gnagande sorg efter mammans bortgång och hennes frånvaro gör sig plågsamt påmind i små vardagshändelser. När kompisens mamma lägger sin hand på henne och frågar hur det är blir det så påtagligt att hon önskar att det vore en annan hand och en annan röst som gjorde så.

Tjuvrökandet blir hennes tillflykt, både som geografisk plats i en liten avskärmad naturhörna och i tankarna där inga kompisar eller tillsynslärare går förbi. Där gömmer hon sitt ciggpaket, väl inplastat, och ser till att sudda ut alla doftspår innan hon går hem till pappan som inget hellre vill än att de ska dela sin sorg. Han vill att de ska prata med varandra, men hon har för länge sedan insett att han inte kan lyssna. En dag när hon tar fram sitt cigarettpaket märker hon att det saknas en cigg.

Fortsättningen: de människor läsaren får möta är riktigt sköna karaktärer. De får inte mycket svängrum, men återigen använder Anna Charlotta Gunnarsson små medel för att få mycket sagt. I förbifarten får vi veta att någon sitter i rullstol medan någon annan är gay. Det riktigt sköna med den här boken är vänskapen som uppstår med Mio. Ålder eller könstillhörighet spelar ingen roll när två själar i desperat behov av vila och förståelse möts på lika villkor.

Slutet: ska jag inte avslöja, men uppgörelsen med pappan om sorgen efter mamman är också plågsamt bra. Vänskapen till Mio ställs på sin spets och underlättas inte av att han är yngre än vad hon är. Skolan, denna ständiga källa till ångest, bjuder på en uppgörelse i sig där revolten äntligen får ta sig uttryck.

Det är snyggt och intelligent. Lite så är min bild av Anna Charlotta Gunnarsson faktiskt.
Bok och bild från förlaget.

Nattönskningen, av Anne B. Ragde

Nattönskningen stod uppallad lite snyggt på biblioteket, så jag greppade den i förbifarten och hoppades på skön läsning. Det blev så där. Baksidestexten, som oftast mest förvillar har jag kommit på, lovade kärlek, musik och relationer. Jag är intresserad av alla tre komponenterna, men funderade vid sidan sjuttio om jag skulle lägga bort boken. Det handlade inte om kärlek, utan om att ha sex. Huvudpersonen Ingunn ligger med äldre karlar, yngre karlar, frånskilda karlar, knappt byxmyndiga karlar. Eller ligger och ligger. Hon knullar runt, som hon själv så träffande uttrycker det. Hon får också höra att hon beter sig som en karl med love and leave them-mentalitet, vilket innebär att hon ser till att dumpa innan hon blir dumpad och att affären avslutas om någon börjar tala om kärlek eller om de börjar bli loja.

Så träffar hon Tom och hans sjuåriga dotter en dag när hon är ute och panikmotionerar. Mötet med den här mannen gör henne livrädd, just för att hon förstår att det kommer att handla om någonting annat med honom. Tom backar och låter henne andas och fundera, samtidigt som han försöker förstå själv hur de har drabbat varandra. Där och då, mitt i livet, försöker de ändå mötas, vilket skildras fint.

Men jag vet inte. Visst handlar det om ensamhet och tvåsamhet och ledsamhet och jämlikhet, men jag har så förtvivlat svårt att känna någonting alls för det här.

Revolt, av Suzanne Collins

I den tredje och avslutande delen av Hungerspelen inleds första sidan med att Katniss står med båda fötterna, bildligt och bokstavligt, i askan av sitt gamla distrikt. Frågan som hade gäckat henne i den andra romandelen Fatta eld var huruvida Distrikt 13 existerade eller inte. Nu vet hon att det gör det, medan hennes eget ligger utplånat framför henne.

Det är dags för precis det som bokens titel utlovar, revolt. Distrikt efter distrikt gör uppror mot huvudstaden och landets namn förklaras: Panem, eller som det hette ursprungligen Panem et circenses. Bröd och skådespel. Det är först vid denna blinkning till antikens gladiatorspel jag tycker att djupet vidgas i de här böckerna. Den stora massan människor lever under en allsmäktig härskare som underhåller dem med hjälp av blodiga krigslekar där den som vill överleva måste begå barbariska handlingar. Allt direktsänds och om spelet blir för långtråkigt finns det alltid sätt att manipulera händelserna så att sammandrabbningarna duggar tätare.

Katniss är facklan som tände lågan i upproret i den andra delen av Hungerspelen. I den här, avslutande, delen vill hon ligga i frontlinjen när presidenten ska störtas. Det är spännande, kärleken stöter på oväntade hinder och upplösningen är lite så där halvfjuk, men duger. Vilken fantasi hon måste ha, Suzanne Collins, och vilket mod hon måste besitta för att ta död på många av personerna i boken. Hur i all världen ska de kunna göra film på det här utan att utestänga alla under arton år från biograferna?

Hon är bara sjutton år och självklart är det intressant för mina adepter att läsa om en stencool tjej som hanterar pil och båge bättre än Lara Croft någonsin kan önska. Själv känner jag mig lite för gammal, lite för cynisk och lite för textkritisk för att riktigt njuta av det här - men jag kommer att rekommendera boken om någon frågar och jag kommer att spela med när eleverna med glittrande ögon frågar "Visst är böckerna bra!".

Fatta eld - Suzanne Collins

Katniss och Peeta överlevde Hungerspelen genom att ingå en pakt med varandra och för första gången sedan spelens början tillåter spelledningen att två vinnare koras. Snart blir de varse om att deras tilltag tolkas som ett direkt trots mot regimen och att straffet kommer att bli hårt. Katniss är mest oroad över vad detta kommer att innebära för familjen och de som står henne närmast, men hon kan aldrig gissa hur ondskefull regimens hämndaktion verkligen är.

Fatta eld är den andra delen i Hungerspelen och är en liten transportsträcka innan all action brakar loss på allvar. Det är spännande och fartfyllt när Katniss greppar sin pilbåge för att gå sin egen väg, så gott hon nu kan med alla regler och begränsningar hennes liv innebär. Det är en spännande berättelse - men är fattigt gestaltad. Jag vill ha ordentliga adjektiv, uppradade lika tätt som pilarna från pilbågen beskrivs vina, i stället för att få veta att hjärtat helt enkelt bara slår hårt i bröstkorgen. Katniss står inför helvetets alla kval här och det borde märkas på henne. Nu rullar hon på sin höjd ihop sig till en liten boll och slutar äta när känslorna blir henne för övermäktiga. Och milde tid! Det ska samtidigt framstå som omöjligt för henne att kunna välja mellan Peeta och barndomsvännen Gale (som för övrigt också har förklarat henne sin kärlek).

Jag är ingen van läsare av science fiction, men tog mig an de här böckerna för att många av mina läsovana elever gärna lånar hem dem. All läsning är bra läsning och det här är dessutom onekligen spännande.

Sju jävligt långa dagar, Jonathan Tropper

Det är märkligt hur någon kan skriva på ett sådant sätt att texten framkallar både hjärtknip och skrattfest. Det gör Jonathan Tropper i Sju jävligt långa dagar.

Här får man möta Judd som nyligen blivit lämnad av sin fru, men först efter det att han funnit henne i säng med hans chef. När det visar sig att hon är gravid, med Judds barn, reagerar han ungefär lika mycket som en lobotomerad hamster -dvs. inte alls.

Några veckor senare avlider Judds pappa och hans sista vilja är att familjen ska sitta shiva i sju dagar. Det blir sju jävligt långa dagar, precis som titeln säger, eftersom familjen har en hel del kontroverser som oundvikligen kommer upp till ytan när de inte har någon möjlighet att komma undan varandra.

Det är fyndigt, verbalt, sorgligt och mycket, mycket underhållande. Det är som en brittisk komedi, med svärta och dråpligheter.