måndag 9 januari 2012

Flickornas handbok i jakt och fiske, av Melissa Bank

Tycker du om sköna omskrivningar och målande miljöbeskrivningar? Gillar du anföringsverb? Går du igång på att författaren låter dig krypa in i karaktärernas huvuden så att deras innersta hemligheter avslöjas? Då ska du inte läsa den här boken.

Det här är så rakt på sak som det kan bli. Pang på. Anföringsverben lyser med sin frånvaro och du får ingen hjälp av författaren över huvud taget att avkoda med vilken ton i rösten personerna i den här romanen talar till varandra. Jag älskar det. Det är fantastiskt bra gjort. Replikskiftena är vassa och rappa och jag hör huvudpersonen tydligt i mitt huvud. Hon är rolig samtidigt som hon är lika delar osäker som bergfast. Det är en skön karaktär som man får följa i sju olika episoder, i sju olika relationer och med sju olika upplösningar. I bakgrunden finns familjen och vännerna, men det är hela tiden Janes upplevelser som man inte får läsa om, men som man ändå uppfattar och förstår där mellan alla rader.

Melissa Bank har skrivit den här romanen och har själv ett förflutet i de kretsar och det yrke som Jane rör sig i. Det bidrar bara till att allt blir ännu bättre, ännu tätare och ännu mer övertygande. Mycket, mycket läsvärd. Och hur man fångar en man? Kanske inte som du tror.

Bonniers förlag har gett ut romanen i pocket, vilket de gjorde alldeles rätt i. Kerstin Gustavsson som har översatt boken måste ha gjort ett hästjobb, för ordvitsarna sitter hur bra som helst.

1 kommentar:

Frida sa...

Tur du förklarade vad "anföringsverb" var. Jag sitter här och känner mig aningens korkad och obildad.

Nåja.
Jag bjuder på det!

Ha en fin vecka och glöm inte hubba-bubbat :D

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...