När jag hade läst Ur vulkanens mun behagade en isländsk vulkan spy ut sin aska så att jag och maken inte kunde flyga ner de nittio milen ner till hufvudstaden. Det blev således en hastigt påkommen road-trip där vi fick mycket tid att talas vid. Jag berättade om boken och det slutade med att vi diskuterade förhållanden, surhet, bitterhet, långsinthet och förmåga - eller oförmåga - att förlåta. I den romanen fick läsaren möta Anna och Mats, mitt i den ohållbara situation de befann sig i och den skrev jag om här.Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Zweigbergks nya bok, Anna och Mats bor inte här längre, berättar om hur det ser ut för paret några år senare. Nu är flyttkartongerna packade och tydligt uppmärkta med "hans" och "hennes", "barnens" och "kastas".
Anna lever med föreställningen om att det nu ska bli bättre. Nu ska hon fånga dagen och vakna mellan manglade lakan. Hon ska få kvalitetstid med barnen utan bråk och underliggande meningar hängande i luften och hon ska dessutom få egentid under veckan barnen är hos Mats. Ingenting blir som hon har tänkt sig och Helena von Zweigbergk beskriver en sex månader lång process som det helveteskval det säkert kan vara. Känslan av otillräcklighet och det ständigt dåliga samvetet gör att både Anna och Mats blir bakbundna, trots att de mer än någonsin vill bevisa att de kan använda sin nyvunna frihet till någonting som de tror att andra människor också skulle vilja.
Jag sitter och hoppas på ett lyckligt slut. Ett tydligt avslut. Jag vet, jag är smärtsamt medveten om, att det inte kommer. Zweigbergk låter det inte sluta som man vill, utan som det gör i verkligheten; med smärta, tårar, försiktig självinsikt och - tack och lov - med förnyat hopp om att det finns möjlighet att förändras.
Jag kan inte säga det bättre än vad Anna redan har gjort: det här är en av Sveriges bästa författare. Kanske är hon den bästa. Faktiskt. Så bra är det.
Utgiven av Norstedts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar