Ur vulkanens mun - Helena von Zweigbergk

"Vi reser till Sicilien en vecka. Egentligen har vi inte råd. Men något måste hända." De inledande meningarna i Helena von Zweigbergks roman Ur vulkanens mun anger direkt den rådande stämningen i Annas och Mats äktenskap och fortsättningen blir skoningslös. Det är en plågsam beskrivning av hur två personer sakta fräter bort all kärlek och ömhet i en familj, till dess bara bitterhet och självömkan återstår.

Mats är sur och sarkastisk och styr familjen diktatoriskt men samtidigt mycket subtilt. Han är medveten om sin makt och vad hans vassa ord gör med den mesiga Anna. Men det är inte bara hon som far illa, utan de båda barnen tassar på tå, tittar ängsligt från den ena föräldern till den andre för att försöka avläsa vad som är på riktigt och vad som sägs utan att de förstår.

Anna är undflyende och försöker vara diplomatisk. I sitt inre spelar hon dock upp långa monologer som handlar om hur hon skulle vilja agera och vad hon skulle vilja säga. Hon är rädd för Mats utan att hon kan sätta fingret på vad det är:
" Jag upplever mig svag och förtryckt och kan inte ens säga vad förtrycket består av. Jag är bara så rädd. Det är det enda jag kan tänka. Jag är rädd för min man. Jag vet inte varför. Han har aldrig slagit mig. Han har aldrig hotat att lämna mig. Han skulle aldrig göra illa sina barn." (s. 98)

De gör dock båda två sina barn illa med sin infekterade relation och hela berättelsen är en uppgörelse som blir våldsam utan att vara direkt fysisk. Det är uppenbart att deras äktenskap är en vulkan som kan få ett utbrott när som helst och den pressade situationen orsakar bland annat att Mats tar stryptag på Anna och kallar henne surfitta. Anna konstaterar chockad att det inte är Mats. Att det här inte händer på riktigt. Anna är bra på att släta över och förtränga att vissa saker inte hänt och det är med bultande hjärta jag läser vidare. Ska hon verkligen inte komma till den vändpunkt hon så ofta talar om att hon väntar på? Hon försöker vara vänlig, men då är Mats inte mottaglig:
-Tack för att du fixade en fläkt/.../
- Tackar, tackar. Lite beröm. Mats stirrar mot hissdörrarna och säger inget mer.
-Men jag menar det verkligen, säger jag. Jag har inte ens tänkt på att man skulle kunna fråga efter en fläkt. Jag trodde det bara var att tiga och lida.
- Jo, det är väl lite av din specialitet. Tiga och lida och vänta på att andra ska lösa saker. (s. 147)

Och så här håller de på. När den ene försöker förstör den andre. Anna konstaterar att hon inte är slösaktig, men blir det tillsammans med honom. Hon vet också att han inte är snål, men att han blir det tillsammans med henne, och det blir ytterligare ett sätt för dem att hävda sig mot varandra. Anna är mitt uppe i ett bokprojekt som, ironiskt nog, handlar om njutning och det blir en skarp kontrast till hur hennes eget liv verkligen ser ut. Hon plågas av dålig självkänsla och har tänkt att barnafödandet skulle medföra att hon aldrig skulle känna sig ensam eller utesluten någonsin mer. Ändå blir effekten den motsatta, eftersom barnen avskärmar sig när föräldrarna så uppenbart gör varandra illa.

Anna ältar sina tidigare försök att samtala för att kunna förändra, men det är egentligen ingenting stort eller uppenbart som är fel. När Anna försöker ta upp sådant hon inte står ut med hör hon själv hur mesigt det låter.
"Och jag försöker vara mer konkret. Precisera. Att jag inte står ut med sättet han säger det eller det på eller att jag blir ledsen över att vi aldrig... Luften brukar gå ur mig för mina konkreta exempel på vad jag inte står ut med är så fåniga ett och ett." (s. 35) Hon ifrågasätter ständigt sig själv och frågar sig hur småaktig hon egentligen är? Ändå står det henne upp i halsen och hon kan inte låta bli att ge uttryck för allt hon tycker känns fel.

Mats sluter sig och använder sitt starkaste vapen, tystnaden, medan Anna starkt lever ut sina fantasier om en annan man. Drabbningen i slutet blir hård och det är med hjärtat i halsgropen sidorna rasslar iväg och jag hoppas på ett slut. Inte ett lyckligt slut, utan bara ett slut där jag önskar att Anna går sin väg. Jag tror inte att det finns något hopp för ett äktenskap eller en relation när så mycket vittrats sönder, utan jag hoppas istället att föräldrarna går skilda vägar så att de får lära känna sina barn och att de kan vara de personer de behöver få vara. Kanske är en separation den lyckligaste utvägen?

Usch. Jag har en klump i magen och känner mig tagen av Zweigbergks otroligt detaljrika och övertydliga språk. Men bra var den, den här romanen.