Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda

Jag vet inte om hon gör det medvetet, men när det händer blir det en otrolig läsupplevelse. Anna Gavalda använder språket både rätt och fel, enligt mitt tycke för när det är bra är det riktigt bra och när det är dåligt är det obegripligt.

I romanen Lyckan är en sällsam fågel handlar första delen om arkitekten Charles som bedragen, parisisk, medelålders man får ett brev från sitt förflutna. De tre orden "Anouk är död" samt en redan påbörjad medelålderskris får honom att påbörja både en yttre och en inre resa. Den yttre resan leder ut till Anouks grav och mellan avskärmningen med alkohol och en trafikolycka rullas barndomsmysteriet med bästa vännens mamma upp. Den inre resan får Charles att komma till insikt om Livet och vad det är han söker. Det han finner förvånar inte bara honom, utan även kvinnan har blir kär i, barndomsvännen, den stora arkitektfirman samt stads- som lantbor. Det är i mötet med Kate, som är en reinkarnation av Anouk, han finner livet värt att leva och den andra delen av boken handlar om hur han kommer till denna insikt.

Det är en trevlig bok som tyvärr är riktigt tråkig emellanåt. Min egen dåliga egenskap att läsa alltför snabbt och alldeles för översiktligt har dock gjort mig till en hejare på att skumma, så alla träliga partier bläddrades tämligen hastigt förbi. Dock - den stora behållningen är språket, trots att författarinnan har den dåliga vanan att använda sig att punkter i överflöd. De tre på varandra följande punkterna markerar avbrutna tankegångar...utelämnade ord...personer som tystnar... och... det... gör... mig... lite... irriterad. Men nu var det inte det jag skulle fördjupa mig i, utan jag skulle koncentrera mig på det geniala. När man först möter Charles hjälper hennes innerliga beskrivningar av personer och miljöer läsaren att snabbt skapa sig inre bilder och sammanhang, men hon gör någonting mer med språket också. Hon får mig som läsare att uppleva den psykologiska tungsintheten där varje moment han måste genomföra är en kamp. När Charles möter Kate blir språket sprudlande och lättsamt och man förstår hur han blir påverkad av hennes närhet. Jag upplever att min egen läsning lossnar och att jag kommer in i ett sådant där flyt som innebär att jag inte kan och inte vill sluta.

Av någon obegriplig anledning kursiveras de sista kapitlen och jag undrar om det ska representera någon slags inre monolog där jag får följa Charles tankar på ett helt annat sätt än tidigare. För mig blir det bara förvirrande och det blir definitivt inte bättre, men precis som i "Tillsammans är man mindre ensam" slutar det lite feel good och därför slutar den här romanen lite på topp. Men bara lite.