Samuel går ombord på färjan som ska ta honom och klasskamraterna ut till Gotland och ut till den sista gemensamma aktiviteten för klassen. Det är mycket som ska bli det sista, för Samuel har bestämt sig för att dö. Han har en kniv i ena rockfickan och har redan bestämt hur han ska använda den.Samuel har aldrig varit med i någon gemenskap, utan har alltid varit utanför. Genom hans summariska tankegångar låter han läsaren följa med i återblickar av hur det var när hans mamma dog, hur oförstående lärarna och skolan är inför hans obearbetade sorg samt hur han hela tiden kan finnas mitt i en folkhop utan att någon reflekterar över att han är där.
I klassen finns alla personlighetstyper, den ena mer patetisk än den andre, enligt Samuels sätt att se det: de vackra och populära, de manipulativa, de trötta, de obrydda, de som måste bli sedda men som inte blir det oavsett hur mycket de skränar. Det är inte logiskt för honom att vara kär i den vackra Emelie, men ändå kan kan inte motstå henne.
Den här romanen är en psykologisk thriller i miniformat. Den beskriver på ett mycket träffande sätt hur gruppdynamiken kan leva sitt eget liv och sätta igång både positiva och negativa krafter. Problemet blir lite grand att det blir just i miniformat. Vissa blickar och kommentarer ger löften om underliggande mening, men jag lyckas inte uppfatta vad de ska betyda. Det kan bero på att personporträtten inte till fullo får ta ut sina svängar. Bilden av Samuel är dock full av igenkänning och det är en blandning av olika personlighetstyper jag mött många gånger.
Visst har man mött en sådan som Samuel i klassrummet. Många gånger. Jag önskar att han vore lika enkel att identifiera som den här pojken, med lång rock, grova kängor och huva dragen över huvudet. Tyvärr är det de alldeles vanligt klädda, de som faktiskt är med i gemenskapen, som ofta ruvar på de största problemen. Det blir i alla fall spännande och oväntade vändningar tillsammans med ställningstaganden i etiska frågor höjer pulsen betänkligt.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar