Fågelbovägen 32 - Sara Kadefors

Det finns inga direkta förorter där jag bor, men det finns områden jag aldrig skulle drömma om att bosätta mig på. Dessa platser besöker jag heller aldrig, mest för att jag aldrig har någon anledning. Huvudpersonen i Sara Kadefors roman Fågelbovägen 32 bor som det anstår en framgångsrik gynekolog, men hon känner sig stolt över sitt arbete på den hemliga kliniken ute i förorten där hon och några andra tar emot papperslösa människor i behov av vård.

Katerina kommer från Moldavien och har behandlats illa hos den familj hon arbetat och eftersom hon är mycket sjuk tar Karin med henne hem. Varför just Katerina och inte någon av de andra, frågar hon sig men känner sig stolt över sitt engagemang. Ingenting blir dock som hon har tänkt. Katerina vill inte ha Karins välgörenhet och börjar, nästan av en händelse, som hushållerska i familjen och sedan kan Karin inte bli av med henne. Katerina behöver pengar, men utan papper kan hon inte få ett jobb med skälig betalning.

Hela Karins tillvaro kastas omkull när hon märker att barnen tyr sig till den unga vackra Katerina. Till och med hennes man fängslas av henne medan hon själv är sur och bits, någonting hon aldrig varit tidigare. Karin förfasas över de mörka tankar hon kommer på sig själv med att tänka och det står snart klart att någon form av urladdning måste ske.

Det är när Karin slutar försöka så hårt som allting vänder. Det är när hon inte försöker behandla Katerina som en jämlike som den yngre kvinnan inte sparkar bakut. När hon inte försöker tvinga sina barn till en nära relation söker de genast hennes närhet. När hon inte längre jobbar på gratiskliniken får hon perspektiv på sitt liv och inser att hon själv har mycket att komma till rätta med.

Romanen är fantastisk, både för att Kadefors skriver igenkännande om hemska ting som samtidigt är allmängiltiga och för att det blir en spänningsroman med ovisst slut. Personporträtten är bättre än i Borta bäst, men fortfarande finns några personer som blir märkligt livlösa. Man får följa Karins inre liv och tankar till den grad att människan som befinner sig i samma rum som henne lika gärna skulle kunna vara en stol. En händelse i slutet känns onödig och forcerad och jag vet inte om den egentligen tillför den i övrigt snygga historien något. Boken ska bli film och med Pernilla August i huvudrollen som Karin tror jag att den kan bli riktigt, riktigt bra.

Den här boken borde dessutom få pris för absolut snyggast omslag.