Att inte välja är inte ett alternativ - Fantomsmärtor, Barbara Voors

Alba har tio dagar på sig att fatta ett beslut som avgör om det barn hon bär på ska få leva eller dö. "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till" säger hon i ett samtal med en läkare. Barnet hon bär på har Downs syndrom, men kanske är diagnosen inte helt avgörande för hennes svåra beslut? Kanske skulle ambivalensen ha varit lika stor om hon inte hade vetat om barnets handikapp?

Albas mamma tog sitt liv medan Alba låg skadad på ett sjukhus i Italien och Alba vet inte om hon vill skaffa barn förrän hon kan förstå hur någon kan välja att göra så. Kanske vill hon inte skaffa barn ens om hon skulle komma att förstå vad som drev modern att agera som hon gjorde. Alba lider, i likhet med modern, av psykiska besvär; perioder av depressioner som följs av stunder av fullständig klarsynthet. I alla fall verkar det vara så Alba upplever det, men även då, i de klara stunderna, funderar hon över just detta med störningar. Genom ett fostervattensprov har man letat efter en viss människotyp för att ge föräldrarna, ytterst modern, fullmakt att bestämma över det ofödda barnets öde. Barnet hon väntar har en redan känd störning, men Alba och hennes mamma har en dold. Vilka skulle konsekvenserna bli om man genom enkla prov kunde kartlägga vem som kommer att få cancer, vem som kommer att bli manodepressiv och vem som kommer att vara utvecklingsstörd? Vilka blir konsekvenserna av att sortera bland sådant som redan går att upptäcka?

Romanen visar genom olika berättare, alltid med en osynlig men inte stum samtalspartner, ambivalensen inför beslutet som Alba ska fatta inom 10 dagar. Alba är naturligtvis huvudperson, men runt omkring henne uttalar sig även fadern och de vänner som levt så nära henne att de nästan blivit ett. Dessa relationer är allihopa någonting utöver det vanliga, men beskrivs med en lätthet som blir övertygande.

Jag läste på den här sidan att Barbara Voors var rädd för att romanen skulle kunna läsas som en text mot abort, men jag anser snarare att romanen är oväntat neutral. Frågan - den mycket viktiga - om vilka barn som har rätt att födas lyfts fram samtidigt som romanen inte kommer med några pekpinnar eller floskler att brodera i korsstygn för att sedan nåla upp på väggen. Därför tycker jag att kärnmeningen är just den Alba yttrar: "Jag tycker inte om vad beslutet gör med mig, vem det gör mig till." Det är inte ett alternativ att inte välja.

Det här är plågsamt bra läsning och många tankar dröjer sig kvar efter att ha lagt igen den sista sidan. Bok och bild från förlaget.