Kokongen - Anette Kindahl

"Historien är den version av det förflutna som folk har enats om", lär Napoleon Bonaparte ha sagt en gång. Vad är egentligen historia? Om du frågar flera personer som varit med om samma sak lär du få flera olika sanningar.

Det är på sätt och vis vad som sker i Anette Kindahls roman Kokongen där man får följa den inte helt unga museiarbetaren Sarah. I hennes huvud snurrar minnesfragment från sommaren 1971 när någonting fasansfullt inträffade. I korta brottstycken och kapitel spelas bit för bit upp och jag hinner skapa mig en uppfattning av hur alla delar måste förhålla sig till varandra. Undan för undan presenteras ny information, både för Sarah och för mig som läsare, och som vrids och visas ur ett annat perspektiv.

Sarah arbetar med att katalogisera gamla föremål i stadens hemliga magasin, ett arbete som innebär många ensamma och instängda timmar varje dag. Det lilla man får veta om henne är bland annat att hon lever ett ganska ensamt liv utan kontakt med någon annan än den närmaste familjen. Hon lever en ordningsfylld tillvaro i en lägenhet där var sak har sin plats samt i magasinet där hon mer och mer fjärmar sig från sitt arbete. Hon sveper in sig i ett gammalt sidentäcke och ligger och funderar över hur hur fungerar som människa. Täcket och arbetet blir hennes kokong, men beteendet är direkt nedärvt från mor och mormor som tiger ihjäl den historia de skulle behöva ta tag i. Det som döljs och förträngs har dock ett behov av att ta sig upp till ytan och när det sker återstår frågan om historien ändå inte bara är vad man kommit överens om att den ska vara.

Jag tycker att berättarstilen är rätt intressant. Kindahl väver en tät berättelse där varje människa på något sätt är förbunden med en annan, till och med när det gäller Hermann Göring. Hon låter också Sarahs minnen som barn vara tydligt färgade av den naiva flickans tankar. Till exempel är den unga Sarah väl medveten om att hennes far har en älskarinna, men hon tänker samtidigt att de under sina hemliga kärleksmöten säkert äter glass och varmkorv med bröd. Så långt är det rakt på, berättat ganska vardagligt om vanliga svenska trauman och familjeliv.

Jag dock att huvudpersonen saknar nerv. Visst, bokens slut indikerar att hon är på väg ut ur sin kokong, till och med på ett ganska pyromaniskt sätt, men i övrigt uppför hon sig som en lobotomerad morot. Mamman och mormodern har i alla fall vett att bli gravida innan de var gifta, samt bli bedragna eller att ge sig in i utomäktenskapliga relationer. Sarah får jag knappt något grepp om och känsloregistret är märkligt avskalat. Ur en kokong stiger den utvecklade fjärilen och kanske får man bara följa Sarahs utveckling till denna. Vad som händer sedan blir en annan historia?