Detta är ett skräckscenario som kan skrämma skiten ur vem som helst. Vem orkar kämpa för överlevnad när ens värsta fiender är de personer som du egentligen ska kunna sätta din tillit till? I Fienden, den första delen i en serie om de levande döda, får läsaren följa en gupp barn som har samlats i en tillfällig koloni.
Där har de byggt upp ett fort av material som de har kommit över. De har ransonerat maten och genomför expeditioner för att få tag på mer. De har byggt upp talrör som gör att de kan kommunicera med varandra på olika plan av fortet. All elektricitet är utslagen och även alla andra samhällsfunktioner som vatten, avlopp och telefonledningar.
Ledaren för gruppen, Arran, träffar på någon annan som berättar att det finns en fristad i Buckingham Palace. Det låter som om det är för bra för att vara sant, men de slutkörda barnen är villiga att ta risken - eller chansen om man vill se det så.
Det här är ingen godnattsaga, utan riktigt brutal och osentimental. Barn dör, både för att De Vuxna får tag på dem och för att de faller för varandras hand. Strider uppstår och kampen för överlevnad står inte bara mellan barn och vuxna, utan också mellan barn och barn. Samtidigt som barnen kämpar för att överleva finns ytterligare ett hot kvar: om man överlever och blir äldre - vad händer då sedan när man blir äldre? När man blir vuxen, går man då samma öde till mötes?
Hotfullt, ödesmättat och mycket brittiskt, vilket jag tycker om. Det jag inte är lika förtjust i är att författare (särskilt inom den dystopiska genren) envisas med att välja karaktärernas namn utifrån den grekiska mytologin. Det känns inte nytt, inte överraskande och inte intressant. Det blir istället ett ganska blekt försök att upprepa Hungerspelen, Percy Jackson och alla andra föregångare. Den här historien fungerar alldeles utmärkt på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar