Ifelmu och Obinze träffas som unga i ett Nigeria som inte kan erbjuda mycket: lärarna på universitetet får inga anslag för forskning och deras löner fryser inne. Elektriciteten kommer och går.
När Ifelmu får ett stipendium för att studera vid Princeton i USA åker hon före, men har tillsammans med Obinze planerat att ses där. När han vägras inresetillstånd tar deras liv olika vändning. Ifelmu lär känna ett Amerika som inte motsvarar hennes förväntningar och insikten att hon är svart gnuggas in i henne oavsett vilka situationer hon hamnar i. Olika händelser leder till att Ifelmu slutar höra av sig till Obinze och han förstår inte vad som har hänt eller vad han har gjort.
Obinze vistas som illegal invandrare i England ett tag, men deporteras efter en tid tillbaka till Nigeria. Där träffar han en kvinna som blir hans fru, de får barn och han gör karriär genom fastighetsaffärer som inte är helt rumsrena. När Ifelmu en dag hör av sig måste allt som hänt sedan de senast hörts av komma upp till ytan och de lär känna varandra på nytt, nu som vuxna och med många erfarenheter med sig i ryggsäcken.
Det är svårt att säga vad den här romanen handlar om, för den måste upplevas. Det är en kärlekshistoria, både mellan de unga tu och till Nigeria. Det är också en samtidsskildring av ett USA som säger att rasismen och rasfrågan är något som hör historien till, men som samtidigt är lika medveten om den fortfarande. Romanen är en massa annat också och det är svårt att ta in allt. Den är tät och händelserik, samtidigt som den är riktigt långsam och detaljerad. Det är omöjligt att skumläsa. Det slutar med att jag måste gå tillbaka för att försöka bena ut vad som har hänt.
I USA startar Ifelmu en blogg där hon anonymt bloggar om ras, och bloggen blir snabbt framgångsrik. "Om att förstå Amerika för en svart icke-amerikan" lyder en vanlig fras och sedan levereras insiktsfulla och träffsäkra iakttagelser av sådant som ingen vill tala om högt. Ett bostadsområde som kallas mixat av mörkhyade innebär 40% svarta. Ett mixat område för vita innebär att det bor 9% mörkhyade där. Når siffran 10% så flyttar de vita. En afroamerikan är aldrig föremålet för skönhetsvård eller modereportage. Hårkurer ska säljas in hos människor som inte har afrokrull. Håret är en genomgående symbol i boken och är väl värd att läsas enbart utifrån detta perspektiv. Ett annat perspektiv: I samma stund som Ifelmu stiger ner på nigeriansk mark upphör hon att vara svart igen.
Efter avslutad läsning slår det mig: hur kan en bok om en nigeriansk kvinna som levererar sin syn på det här sättet trollbinda en snart medelålders kvinna bosatt i norra Sverige? Kanske är det det allmänmänskliga och den rappa tonen, men det är så mycket mer också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar