- Kommunalrådskorrekt
- Den gravida surdegsbitchen
eller:
- Ibland vill man bara ga dig en high-five. I ansiktet. Med knytnäven.
Och med "man" menar jag jag. I Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going får läsaren följa Joanna, en vanlig tonåring med vanlig damp. Hon beskriver sin adhd med att det är som att ha femtio kanaler påslagna samtidigt i huvudet. Den här vanliga tonåringen med sin vanliga damp säljer kondomer med utgånget datum för att få ihop pengar till medicin så att den adhd:n åtminstone kan dämpas. Hint om hennes hemsituation: pappa mår inte jättebra och författarmamman får inte jättemånga stipendier eller bokkontrakt på den ungdomsroman hon skriver.
Jenny Jägerfeld kommer att bli en ungdomsklassisk författarinna. Det kändes så redan efter Här ligger jag och blöder och efter den här känns det ännu mer så. Allt är dråpligt, roligt, varmt, kärleksfullt, brutalt och mycket, mycket mänskligt. Mitt i allt det fina finns det fula och mitt i det fula finns något fint. Beskrivningarna av Joanna och skolan, av Joanna och Audrey, av Joanna och kompisarna - allt är som det skulle kunna vara och om man slänger in lite storstad och oförstående vuxna är berättelsen komplett. Det är så snyggt gjort och oerhört läsvärt.
Blink-blink till vuxenvärlden, men också helt naturligt eftersom Audrey jobbar på biografen: "Energilampor alltså. Guds gåva till Roy Andersson. Jag såg ut som ett grönt lik där inne på toan."
Bok och bild från Gilla förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar