Jag var faktiskt inte så jättepepp på att läsa den här boken och skämmigt nog berodde det en del på omslaget. Omslaget har alla möjligheter att locka en läsare, speciellt när det är unga läsare som ska lockas, och den här har varken bild eller typsnitt som passar ihop med innehållet. Boken däremot blev en härlig läsupplevelse! Jag började läsa lite så där medan jag stod och lagade mat, med ett öga på spisen och ett i boken. Sedan hände någonting och det var omöjligt att lägga ifrån sig boken. Esmeraldas öde är så spännande och hennes unga person blir någon att identifiera sig med. Hon kan ställa frågor som besvaras av andra så att (den unga) läsaren hänger med - och det är snyggt gjort.
Romanen väjer inte heller för det vuxet skrämmande, utan orättvisor, prygling, dödsstraff, prostitution och våldtäkter nämns och hotet från farliga män hägrar hela tiden för Esmeralda. Det är en svår balansgång det där, att låta det vara skrämmande men utan att gå för långt. Kersti Vikström är bra på att balansera i det fallet. Bilden av samhället som skildras ger i alla fall mig en medeltida känsla, där feodalism och högherrar för olika landområden sluter pakter och söker allierade. För att det ska finnas herrar måste det dock finnas undersåtar och de förtryckta i landet tänker inte längre stillatigande se på när folket blir nedbrutet av några få.
En skön tanke och kanske också bokens budskap handlar till syvende och sist om berättandets kraft. En saga berättad av en gycklare kan få maktens män att skälva samtidigt som det kan tända hopp i en utslagens ögon. Gycklaren och Esmeraldas relation till densamma kan bara avslöjas för den som läser boken, vilket jag tycker att man ska göra.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar