"Alla sjuåringar förtjänar superhjältar. Det är bara så det är. Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet." Det är den exakta inledningen och Elsas mormor är faktiskt en superhjälte. Hennes superhjältekraft är att sudda bort tråkiga minnen som att en sjuåring har jagats och slagits på skolgården för att hon är annorlunda. För att sudda ut minnet kan man behöva göra någonting drastiskt, till exempel som att bryta sig in i ett zoo och kasta bajs på poliser. Djurbajs visserligen, men ändå.
Elsa och hennes mormor har ett hemligt språk på vilket mormodern berättar sagor om ett fantastiskt land där alla är annorlunda. Figurer och människor och händelser som gör världen till en lite bättre plats och som Elsa besöker varje natt när hon har varit för rädd för att somna. Elsas och mormoderns tid är utmätt och Elsas mormor ger henne en svår, men inte omöjlig uppgift: hon ska lösa hemliga uppdrag och lämna brev till människor med hälsningen "Min mormor hälsar och säger förlåt".
Under tiden som Elsa löser de här uppdragen märker hon att mormoderns sagovärld och den verkliga flyter ihop med varandra. Alla människor i hyreshuset där de bor spelar någon sorts roll i de fantastiska sagorna som Elsas mormor har berättat. Mormodern visar sig vara en kvinna med många ansikten och när det förflutna knackar på som gångna julars ande blir det ibland lite för mycket verklighet för Elsa att hantera.
Persongalleriet är helt fantastiskt för här trängs kaffepimplande Lennart och Maud som bakar drömmar, "För när mörkret mörkret är för stort för att orka med och för många saker har gått sönder på alltför många sätt för att de ska gå att laga igen, då vet faktiskt inte Maud vad man ska använda för vapen om man inte kan använda drömmar". Här finns Britt-Marie och Kent som är någon sorts självutnämnda ordningsvakter med bostadsrättsdrömmar och som gärna talar om vad allting kostar. Här finns pojken med syndrom och hans mamma som är noga med att låsa dörren. Här är fyllot som lever rövare på nätterna, ett monster och en jättestor varelse som i en annan verklighet skulle kunna vara en kamphund. Alla kan till en början verka vara mer eller mindre tokiga, de är svårare eller lättare att tycka om, men alla har - ska det visa sig - superhjältekrafter på sitt vis.
Ändå ler jag störst och bredast när Alf öppnar sin dörr, vresig och svärande. Jag tänker att han nog skulle kunna heta Ove, i alla fall i andranamn, för här finns karaktärsdrag hos en annan litterär hjälte, skapad av ovan nämnd författare.
Jag känner mig rörd och berörd, kanske till och med lite omrörd, fast på ett bra sätt. Det är nog Backmans superhjältekraft.
Bok och bild från förlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar