Låt mig börja med omdömet. Det här är riktigt bra när det är bra och fantastiskt dåligt när det är dåligt. Maken till ambivalenta läsekänslor har jag nog aldrig varit med om.Anslaget är bra: Paganini var en italiensk violinist och kompositör med rykte om sig att ha slutit ett kontrakt med djävulen och därmed blivit så skicklig musikaliskt. Detta följer läsaren medan man får lära känna de olika inblandade och det blir verkligen effektfullt.
Kanske läser jag romanen på fel sätt? Jag vet att det är mycket som inte är trovärdigt i kriminalromaner, men jag kan inte närma mig det här innehållet ens i de mest spännande situationer.
Joona Linna känns intressant, kanske tack vare sitt finska ursprung där det karga och pragmatiska lyser med sin frånvaro och i stället lämnar plats för en varm och intuitiv (nästan på gränsen till övermänsklig) person. Jag stör mig dock på att han helt plötsligt kan gå ned på knä och knyta skosnöret på en annan människas sko. Det känns taget ur luften och det finns ingenting som förklarar hans handlingar.
Saga Bauer, blott 25 år gammal, men kommissarie och specialutbildad inom kontraterrorism, speglar sitt namn med stor övertydlighet. Hon är inte bara släkt med tecknaren John Bauer, utan hon ser precis ut som ett av hans sagoväsen (vilket namnet Saga förstärker) och människor som möter henne kan inte låta bli att kalla henne älva och fé. Lägg där till att hon är elitboxare så är tankekrocken total. Jag blir inte klok på varför hon ska gestaltas på det här sättet.
Sedan blir det bra igen, när olika personer involverade i den politiska konflikten rörande bl.a. vapenexport presenteras. Här blir också paganinikontrakt aktuella och flytet i läsningen blir hisnande. Sedan inträffar motsatsen - ironiskt nog när det är som mest spännande - att flytet tvärdör när actionscener beskrivs mikroskopiskt detaljerat. Tid och rum byter plats med varandra när ögonblicksbeslut och intuitiva handlingar beskrivs på ett par, tre sidor. Jag stör mig också på när man som författare (här i plural) ska föreläsa för läsaren. Varför ägnas så stor möda åt att pressa in dialog om pizzicatopartier och prestissimon när det är alldeles tillräckligt med beskrivningar av musikaliteten ändå.
I Sverige har vi så många kriminalromansförfattare som skriver bra och jag förvånas över att så många har skrivit upp den här romanen. Är det bra? Bitvis är det nog det, men lösa trådar och obegripligheter får mig att hellre läsa annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar