”Sami och Anni, vi blev Sam och Ann. Assimileringstanken. Vi sitter sam-man. Nej, det gör vi inte. Inte nu längre.”Susanna Alakoski berättar i romanen Håpas du trifs bra i fengelset om Anni, som trots sin uppväxt har klarat sig. Hon har klarat sig och skaffat familj, utbildning och arbete, medan brodern Sami inte gjorde det.
343 sidor vittnar om duktiga Anni, hon som fått världen att fortsätta snurra för så många andra och själv håller på att gå under på kuppen. Under hela läsningen får man följa hur hon påverkas och lever sitt liv genom broderns missbruk. Hon vill så gjärna klippa bandet med honom, men förmår inte göra det oavsett hur arg och besviken hon är på honom.
Jag vet inte vad jag ska säga om formen på boken. Mer svårläst prosa får jag leta efter. Alakoski skriver bitvis löpmeter med uppräkningar och ord för att beskriva missbruk, socialhjälpsbestämmelser, misslyckade julfiranden, fängelsevård, HIV-testning, anhörigdagar, medberoendeträffar, skolmarknader, företagsfester, tågresor, föräldradöd... Ibland sätter hon inte punkt på flera sidor och andra gånger lyser styckeindelningen med sin frånvaro. Hennes stil vid dessa tillfällen speglar Annis maniska oro för brodern på ett fantastiskt sätt för att sedan helt bryta till en helt annan stil; broderns nykterhetsdagbok eller faderns obduktionsprotokoll. Ändå är det nära att jag avbryter läsningen av romanen vid ett flertal tillfällen, eftersom jag inte orkar med. Det blir för mycket och för tungt. Ibland obegripligt.
Det är ingen upplyftande läsning med andra ord. Ändå slutar den i dur och jag som läsare hoppas, hoppas, hoppas att Annis hopp inte ska vara för gäves den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar