måndag 15 december 2008

Århundradets kärlekssaga - Märta Tikkanen

Jag hade en helkväll på biblioteket härom veckan och hamnade vid lyriksektionen. Eller hamnade och hamnade. Jag gick snarare vilse. Lyrik är ingenting jag brukar befatta mig med i någon större utsträckning, men nu stod jag framför hyllorna där tunna inbundna verk vilade.

Ungefär i ögonhöjd stod Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen uppställd och bad om att jag skulle bläddra i det redan ordentligt medfarna exemplaret. Jag läste första dikten och var fast.

Först känns det skönt
rent svindlande och obegripligt
skönt
att det trots allt också finns de som ser
bakom fasaden
som vet
och inser

Men sen blir allting
bara ännu svårare

Sen kommer frågan:
Varför går du inte?

Otaliga gånger har jag varit
på väg

om denhär perioden inte är
den sista
då går jag

om elakheterna går ut över
barnen
då går jag

om han dessutom börjar
ljuga
då går jag

och bär han någonsin hand
på mig
då går jag

när barnen inte längre
orkar
då bara måste jag

Och allting hände
Ändå gick jag inte

Varför?



Det är nästan plågsamt närgånget om livet tillsammans med en alkoholiserad partner. Lögnerna, sveken, de hårda orden, otroheten, misstänksamheten, det dåliga samvetet, uppgivenheten men samtidigt också de medvetna valen, kärleken och åter åter kärleken.

Barnen till alkoholister får inte vara barn och agerar inte som andra barn, vilket Märta Tikkanen visar där hon beskriver hur de lärde sig att smyga på tå, undvika, inte provocera och ignorera. Alkoholisten skyller på att han haft en pappa som gjort honom illa genom att dricka och känns inte vid att han gör exakt samma onda mot sina egna barn.

Du måste vara stark
händer det
att människor säjer
till mig

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Jag har inga egna erfarenheter av att leva nära någon med missbruk, men känner stort obehag när livet med en sådan person läggs fram och det är alltid barnen som blir de stora förlorarna. Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen är nyligen lästa böcker med barnens situation i fokus.

Århundradets kärlekssaga innehåller mycket tänkvärt och jag fastnade även för det här:

Behåll dina rosor
duka av bordet
istället

behåll dina rosor
ljug lite mindre
istället

behåll dina rosor
hör vad jag säjer
istället

älska mig mindre
tro på mej mera

Behåll dina rosor!

Som avslutning kommer dock hennes röst fram, där hon berättar, men på sitt sätt och inte för vem som helst. Kanske handlar det om det också - att bryta tystnaden och tala om hur det verkligen blir till. Att få ett kvitto på att man inte är galen som tycker att en situation är fel, trots att den man älskar hela tiden försöker få en att tro någonting annat:

Sen samlar jag ihop
de alldeles små resterna
av mitt mod
och viskar tyst
men bara till dem
som har örat helt nära marken
och som kryper fram
som jag

1 kommentar:

Annas resa sa...

Åh!!! Vilket bra inlägg! Jag ryser.

Jag är inte heller någon lyrik-lover men den här måste jag nog ta mig an.

Jag fastnade för det där med att starka människor inte böjs - de bryts. Gäller inte bara alkoholisthustrur och kan vara något att ta till sig när man vill tro och låtsas att man är en superwoman som klarar allt.

Tack för boktipset.

P.S. Det är kul att du är tillbaka på jobbet. /En från klubben för inbördes beundran :)

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...