Ett dödsfall ser ut att vara självmord, men är i själva verket mord och ett annat dödsfall ser ut att vara mord, men är ett planerat självmord. Berättelserna fungerar som referenser till varandra där förutfattade meningar både styr och ställer till utredningarna som utförs av poliser och åklagare.Det ena dödsfallet ter sig vara självmord, men visar sig snart ha sin botten i hederskulturen och en hel invandrarfamilj ställs inför rätta för mord. Det andra dödsfallet är flera år gammalt och ser ut som mord, men visar sig vara självmord. Den misshandlade hustrun till en polis väljer att lämna sin man på det mest slutgiltiga sätt: genom att iscensätta sin egen död och ge honom skulden för den.
Maria flyttar in med sin familj i ett hus som de fått till ett riktigt vrakpris och efter en kort tid i det nya boendet upptäcker hon att hon bor i huset där polishustrun blev skjuten till döds. För att fly sin vardag som arbetslös journalist och mitt i ett förhållande där både hon och sambon går i tankarna att förhållandet antingen ska satsas på eller lämnas, bestämmer hon sig för att gå till botten med historien om den döda kvinnan. Polismannen är oskyldigt dömd för mord, men på alla moraliska sätt skyldig till hennes död.
En bekant karaktär från författarinnans tidigare roman, Smuts, är Madeleine Edwards, som i egenskap av åklagare driver åtalet mot de anklagade invandrarna. Hon kämpar med livet som ensamstående mamma som alltid jobbar över och försummar den truliga tonårsdottern. Samtidigt uppvaktas hon av medarbetaren Hjörne vid stockholmspolisen, som i sin tur har varit aktuell i fallet med den ihjälskjutna polishustrun.
Det är väl fel ordval att säga att det är populärt att lyfta fram drabbade kvinnor och kanske framför allt mäns våld mot kvinnor men den här romanen är ett bra underlag för att diskutera dessa frågor ytterligare några varv.
2 kommentarer:
Läste åtta böcker under förra veckans semester, och detta var den klart bästa! Mycket välskriven! Mycket spännande! Blir helt klart fler böcker av Katarina Wennstam.
Jag tycker att hon är en fantastisk författare. När sista delen i den här serien kom ut, alltså Alfahannen, publicerades en stor intervju med henne i DN (tror jag att det var). Där berättade hon om hur mycket hon visste som hon egentligen ville skriva om, men som hon kände att hon inte kunde. Hon berättade dock att mycket av det som nämns i Alfahannen har förlagor hämtade från verkliga livet, och då blir man ju nyfiken. Läs absolut hennes andra böcker. De är riktigt bra.
Skicka en kommentar