Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates

Jag har alltid haft en dragning åt att läsa om förintelsen, om personliga erfarenheter av judar som fördes till läger, om andra som levt i ghetton, om ytterligare andra som kommit till länder där ingen velat ha dem. Det finns så mycket att läsa och så mycket har skrivits. Ändå är det här en helt annan vinkel och den blir också mycket stark.

Rebecca föds ombord på det fartyg som fört henne och hennes familj från förföljelse i Tyskland och ett annalkande andra världskrig. Familjen får det tungt i det nya landet där den akademiske pappan bara får jobb som föraktad dödgrävare och där mamman blir tyst av att inte kunna tala det nya språket. Fadern drivs sakta till vansinne och familjens öde slutar i tragedi när Rebeccas två äldre bröder har flytt hemmet och fadern skjuter först sin hustru och sedan sig själv. Rebecca är då 13 år gammal och tvingas börja ett nytt liv.

Hon är dock en överlevare som är tämligen säker på hur hon vill leva sitt liv. Hon genomför sina beslut med öppna ögon även om hon många gånger har konstaterat att resultatet kan bli hur som helst. Så blir det när hon gifter sig med den uppenbart våldsamme Niles Tignor och sedan tvingar sig lämna honom efter att han nästan tagit död på både henne och deras son. Hon börjar ett nytt liv igen, nu under namnet Hazel Jones, och det blir ett kringflackande liv för henne och sonen. Sonen är mycket musikalisk och det är tack vare detta hon möter den man som hon går med på att gifta sig med, tio år efter han friat till henne första gången.

Hon berättar dock aldrig sin livshistoria för denne man och hon matar sonen med lögner för att han inte ska kunna komma ihåg det tidigare livet med den våldsamme mannen som är hans far. Sonen Zach gör dock detta och glider från Rebecca, nu Hazel, eftersom han inte kan förstå henne. Det i sig är en tragik, men Rebecca/Hazel har bestämt sig för att inte kännas vid det tidigare livet. Hennes egna föräldrar ville inte kännas vid att de var judar och därför fick det ordet aldrig nämnas hemma hos dem. Rebecca/Hazel befattar sig inte heller med den delen av familjens historia och blir chockad när sonen visar intresse för judendom och religion överhuvudtaget.

Romanen avslutas med brevväxling mellan Hazel och hennes kusin Freyda. Freyda och hennes familj skulle ha bott med Rebecca när hon bara var fem år, men båten som släktingarna kom med till New Yorks hamn tvingades vända tillbaka. Freyda berättar sedan i böcker om dessa erfarenheter och blir på något sätt den person som förenar Rebecca med den judiska historien hon också tillhör. Allt hon själv förträngt talar Freyda högljutt om och det är ingen självklar relation mellan dessa kvinnor. Hazel är dock påstridig, vilket till slut övertygar kusinen.

Som vanligt, om man får uttrycka sig så om en författare vars författarskap man bara känner till genom fyra romaner, slutar det varken lyckligt eller olyckligt och det skulle inte kunna sluta på något annat sätt heller. Hon är alldeles för skicklig för det. Det här känns inte skönlitterärt, utan bara som en skildring av världen och en annan människas liv som inte är avslutat. Det slutar med att hänga i tomma intet, men med många frågor och föreställningar som måste besvaras. Kanske är det läsaren som ska fråga och besvara själv, men det känns i mitt fall dumt. Jag är hopplöst en sucker för lyckliga slut och vill att hon ska prata med sin son, berätta vad hon varit med om, att de ska få förståelse för varandra. Att hon till slut får träffa Freyda och att hon får lämna alla hemligheter bakom sig.

Hopplöst, men jag ser fram emot att tala om den här boken i vår bokklubb i morgon. Vi brukar fastna för olika delar och det är så roligt att höra hur andra upplevt läsningen. Men det är en stark läsupplevelse och enligt många kritiker en av Oates bästa romaner efter Blonde.