Den första boken om Harry Potter är egentligen en enda lång prolog inför vad som komma skall. Det är upplägget innan en volleybollsmash eller ett inlägg till den väntande anfallaren. Passningen avgör hur god chans man får att göra någonting bra och så är det med J. K. Rowlings inledning till vad som i slutänden skulle bli sju böcker.Föräldralöse Harry Potter får vid elva års ålder reda på att han är en trollkarl och får lämna sina illasinnade släktingar för att gå i lära och utveckla sina talanger. Han är redan känd i trollkarlsvärlden, eftersom han är ”pojken som överlevde” när den onde Voldemorts makt bröts efter att ha försökt att döda Harry. Voldemort själv blev svårt sargad, men inte dödad, och gör upprepade försök att ta kål på Harry under bokseriens gång.
Detta är ramberättelsen och ser lika dan ut i samtliga böcker och det är bara yttre omständigheter som skiljer sig åt. I Harry Potter och de vises sten är det just stenen som är temat för det som lite grann är mysteriet som Harry och hans vänner ska lösa. På Hogwarts, skolan för lovande unga häxor och trollkarlar, träffar nämligen Harry de personer som kommer att stå vid hans sida även de nästkommande äventyren.
Han blir genast kompis med Ron Weasley och inte lika genast med Hermione Granger, men båda kommer att ha en avgörande roll för hans och händelsernas utveckling. Ron är troget lojal och speglar grabbigheten och tankarna hos Harry, medan Hermione är flickan som är duktig och minns och kan allt. Förutom dessa finns Neville, den räddhågsne och osäkre pojke som kanske är en fulare ankunge än Harry själv.
För den fula ankungen är ett tydligt tema i berättelsen, där Harry är ”ingen” i den familj där han växer upp. Dursleys avskyr allt som är onormalt och gör sitt yttersta för att glömma att Harry ens existerar. Det blir en bra kontrast till att Harry, när han får reda på att han är trollkarl, dessutom inser att han har närmast mytisk status i trollkarlsvärlden, eftersom Voldemort inte rådde på honom.
När Harry tillsammans med Hogwarts skogsvaktare Hagrid hämtar ut guld ur trollkarlsbanken passar Hagrid på att hämta ett paket ur ett annat valv för att leverera detta till skolans rektor, Dumbledore. Dumbledore är lika mytiskt omspunnen, eftersom det sägs att han är den ende trollkarl Voldemort någonsin fruktat. I paketet som levereras till Dumbledore finns De vises sten, en sten som enligt alkemister bl.a. påstås kunna ge evigt liv.
På skolan finns lärare som vill honom väl, förutom rektorn, så också hans elevhemsföreståndare Minerva McGonagall. Det är hon som ser till att Harry får komma med i Quidditchlaget, trots att han inte har åldern inne. Detta är ytterligare ett steg bort från den fula ankungen då det visar sig att han har ovanlig talang för trollkarssporten. Som sin far, som det ska visa sig. Bland de lärare som vill honom mindre väl hör Snape, eftersom denne hyste stor avsky för Harrys far. Harry & Co är därför tidigt övertygade om att Snape inte hör till den goda sidan och misstror honom i allt han gör, trots att han i äventyr efter äventyr bevisar motsatsen.
Skolan har svårt att behålla dem som innehar posten som lärare i försvar mot svartkonster. Det år Harry börjar på Hogwarts är det stammande professor Quirrel som undervisar och Harry drömmer att han har Quirrels turban på sig och att denna talar om för honom att han egentligen borde tillhöra ett annat elevhem. Det ska visa sig i andra böcker att Harrys drömmar mer visar på ett verkligt skeende och att det är där han ständigt har en sorts kontakt med Voldemort – en kontakt han egentligen inte vill ha och absolut inte kan styra.
Vid ankomsten till skolan delas eleverna in i olika elevhem genom en ceremoni där en sorteringshatt placeras på elevernas huvud och sedan ropar ut var de hör hemma: I Gryffindor – där personerna visar mod och djärvhet, kraft och tapperhet; Hufflepuff – rättvisa och sanningstrogna, trogna och lojala; Ravenclaw – lärda och kvicktänkta, har gott och klart förstånd; Slytherin – sluga rävar, som kämpar för att nå och vinna sina mål. Sorteringshatten vet inte var den ska placera hatten men Harry vill verkligen inte hamna i Slytherin, eftersom den pojke som genast blir hans antagonist självklart hamnade där. Genom att önska detta lyssnar hatten på honom och placerar honom i Gryffindor, ett val som ska komma att visa sig vara viktigt.
Harry & Co kommer inte bara på att stenen är i fara, utan ger sig dessutom iväg för att rädda den undan att hamna i felaktiga händer. I tron att det är Snape som vill åt den för egen vinning blir Harry förvånad att se att det är professor Quirrel, driven och intagen rent kroppsligt av en svag Voldemort, som är skurken. Harry kommer undan genom list, rent hjärta och sinne och faran kan avvärjas.
Det är så mycket, förutom sorteringen; alla vännerna, fienderna och presentationerna av hur trollkarlsvärlden fungerar, som är just en prolog. Så mycket ska presenteras och grundläggas så att det håller för att utgå från inför de uppföljande sex böckerna. Det som fascinerar mig är att Rowling måste ha haft alla detaljer utarbetade innan hon startade med första boken, eftersom så mycket på ett genialt sätt går igen i de efterföljande berättelserna. Hon ger små pusselbitar till läsaren under läsningens gång som gör att man i slutet av sista och avslutande boken gör att man förstår hur mångfacetterad helheten är.
Voldemorts kraft bröts när han försökte döda Harry, eftersom Harrys mamma älskade honom så mycket att hon dog för att rädda honom. De nytestamentliga allusionerna är tydliga och det är genom kärleken ondskans makt kan brytas. Detta är grunden, men allt eftersom kommer den bilden att nyanseras och målas upp till ett djup som jag med min ringa erfarenhet av fantasyböcker tycker verkar vara ovanlig.
Förutom berättelsen så är språket intressant. Rowling använder sig ofta av allitterationer med namn som Minerva McGonagall och Severus Snape. Diagongränden är den svenska översättningen av Diagonally och ordleken går hem, eftersom gränden går diagonalt genom trollkarlarnas stadsdel belägen mitt i London, där alla inköp av magiska varor sker.
När Harry strövar omkring i slottet iförd sin osynlighetsmantel finner han Erisedspegeln. Erised är ett anagram av Desire och spegeln visar mycket riktigt hjärtats innersta önskningar. När Harry speglar sig ser han sin familj, som han mer än någonting annat vill leva tillsammans med. När bäste vännen Ron speglar sig ser han sig som quidditchmästare och beundrad av alla. Som femte son av totalt sex barn känner han sig inte sedd och många andra i familjen har redan utmärkt sig på storartade sätt. Ron känner att vad han än kommer att göra så har någon annan redan hunnit före.
På stegen finns inskriptionen Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on woshi. Om man läser bokstäverna baklänges och delar in dem annorlunda lyder texten I show not your face but your hearts desire. En enkel ordlek enligt vissa kanske, men jag tycker att indelningen av ord ger en känsla av trollramsa som bidrar till den magiska stämningen.
Att Rowling har en mäktig fantasi råder det inga tvivel om, men det är uppiggande att se hur hon även snor namn och företeelser från annat håll och får det att fungera. Hagrid, som i den grekiska mytologin är en jätte som förvisas från berget Olympos och istället får uppgift att vara djurskötare, är som lyft ur den kontexten för att fungera i sin exakthet i denna nya.
I Harry Potter och de vises sten finns en trehövdad hund som ligger och vaktar ingången till den plats där stenen förvaras. Även denna är hämtad från antikens föreställningar där den trehövdade hunden Kerberos vaktade ingången till underjorden. Enda sättet att söva båda hundarna är dessutom att spela musik för dem.
Nästa figur att finna i båda världarna är Argus Filch som är vaktmästare på skolan. Han har inte hundra ögon (argusögon) som föregångaren Argus, men han har till (självvald) uppgift att hålla sina vakande ögon på eleverna så att dessa håller sig i skinnet.
Texten kommer att redigeras.
I dagens nätupplaga av DN kan man läsa att Rowlings nya bok slår rekord och det var väl inte direkt oväntat. Frågan är bara om hon kommer att kunna upprepa den succé hon gjort med Harry Potter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar