Mmm... McEwan. Jag säger bara språket, tempot och karaktärerna. Där har ni magin med denna roman.Efter att ha läst om Annas läsupplevelse av denna bok och när jag av en händelse snubblade över densamma, när jag i torsdags nästan attackerade min bibliotekarie med mina boklån, fick På Chesil Beach följa med hem.
I en anda som av någon anledning påminner mig om Thomas Mann och grabbarna läggs berättelsen om nygifta paret Edward och Florence fram. Språket är sprakande och jag trollbinds av författarens uttryckssätt samtidigt som porträtten av paret är finmejslade och utsökta. Mmm, jag ville inte att det skulle ta slut och till en början gör det inte det heller. Tempot är inledningsvis långsamt och detaljerat, vilket gör sig bra när man lär känna Edward och Florence. Sedan rasslar det bara till och slutet närmar sig obevekligt. Föreställningar och missförstånd, kärlek och uppbrott, försoning med livet men inte med det förflutna gör att många tankar snurrar när jag vänt på sista bladet.
Det är så mycket jag känner igen mig i, trots att romanen utspelar sig i 60-talets England, mitt i en omvälvande tid. Det slår mig, återigen, att det är viktigt att man lever efter sin egen övertygelse och inte efter andras, att man gör upp med sin barndom och att man bestämmer sig för vilken människa man vill vara.
Jag känner mig lite förbryllad över vad som händer och över vad som inte händer, men vet att jag kommer att läsa fler av McEwans böcker, bara för att se om detta var en engångshändelse eller om det finns mer att hämta. Jag hoppas på det sistnämnda.
1 kommentar:
JA! Det finns mer att hämta hos författaren! Mina favoriter är "Försoning" (men gillade inte filmen nå särskilt), samt "Lördag".
Hans så populära "Kärlekens raseri" gick mig helt förbi av någon anledning.
Kul att jag kunde inspirera till läsning av boken:)
Ja, och som du väl sett så kommenterade jag lite om boken i din andra blogg. Du har ju så många bloggar så man hinner ju knappt med att läsa allt!;)
Skicka en kommentar