måndag 14 augusti 2017

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - Johannes Anyuru

Att titta ner på orden Johannes Anyuru har skrivit är inte att läsa, utan det är en upplevelse.

Jag vet fortfarande inte vad som hände och när jag har vänt sista bladet vill jag genast börja om och läsa alltihop igen, för han har lagt ett fyrdimensionellt pussel som får något i hjärnan att spraka till. Handlingen utspelar sig i nutid, dåtid och framtid, men det som får tankarna att slå volter är personerna. Vilka är de och vilken version av varandra och sig själva möter läsaren?

Berättarjaget är ömsom en kvinna, ömsom en författare och deras vägar korsas när kvinnan skriver till författaren och vill att han ska hälsa på henne. Hon tvångsvårdas på en rättspsykiatrisk klinik och säger att hon kommer från framtiden, att hon har avvärjt en terrorattack och att hon därigenom har räddat Sverige från att bli sitt värsta. Hon har skrivit ner sin berättelse och överlämnar den till författaren som blir mycket tagen av mötet.

I det framtida Sverige är staten starkt segregerad och frågan om svenskhet genomsyrar allt och alla. Du är till exempel inte svensk om du är muslim, övergivna stadsdelar används som ghetton för att förvara sverigefiender och en växande säkerhetspolis sprider skräck hos alla som inte anses vara svenskar. Kvinnan berättar om fadern som är författare och som tvingas läsa en sverigeanpassad Koran med gult och blått omslag. Pappan förvarar hemliga och förbjudna böcker under sin madrass, bland annat sina egna böcker, men bryts sakta ner av terrorn runt omkring. Fascisterna som har tagit makten begränsar långsamt men mycket organiserat livet för alla som inte passar in. På skärmar som finns uppsatta över hela stan visas propaganda mot islam och bland annat rullar en film som visar ett terrorattentat inne på en seriebokhandel.

I dåtiden kliver en kvinna in i en seriebokhandel tillsammans med två män. Hon har ritat IS, eller Daesh, vita märke på en svart bakgrund och har som uppgift att filma det mord som de har planerat att genomföra. En provocerande författare har publicerat kränkande bilder på profeten och nu ska han straffas. När ögonblicket för avrättningen närmar sig tittar kvinnan ner på mobilskärmen och inser att hon har varit där förut, att hon har sett bilderna förut och att hon vet vad det kommer att innebära om de fullföljer sitt uppdrag. Därför avbryter hon och konsekvenserna blir helt andra.

I slutänden vävs de här tre olika berättelserna ihop, förenade av tid och rum på ett sätt som egentligen inte är möjligt, men det är så fruktansvärt snyggt gjort. Symboliken i (jag vet att det blir omöjligt att förstå om man inte har läst boken, men jag kan inte avslöja mer utan att förstöra läsningen heller) fatet som köptes innan det blev förbjudet, hur kvinnans pappa bär böcker i en skottkärra när de riskerar att förstöras...

Mest av allt är det här skrämmande, för med de makter som är i rörelse idag är det här ett framtidsscenario som skulle kunna bli verklighet. Anyuru beskriver bland annat detta i ett samtal mellan författaren och hans fru Isra:

”Jag var muslim och de här åren började jag tro att detta gjorde mig till ett monster i Sverige”.
"Det kanske är så för muslimer i Sverige idag. Ingen utom Daesh drömmer om oss.”
Nej, för svensk blir man ju inte hur som helst. Inte ens att födas i Sverige garanterar ett medborgarskap. /.../ ”Du var svensk om svenskarna tyckte du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk.”

Som jag kommer att njuta av att diskutera den här romanen i vår bokklubb!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...