Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter - Elizabeth Gilbert

Jag satt på flygplatsen när sms:et kom om att planet var försenat. Jag hade med mig en bok som jag egentligen inte ville läsa och gick till pockethyllan, belägen i hörnet av Kallax flygplats, en plats som tack vare tillgång och efterfrågan kan sätta befängt höga priser på precis allt. Förutom de engelska deckarna, som jag för övrigt inte alls känner för att läsa just nu, fanns också den här.

Elizabeth Gilbert, författaren, är för mig den person som för evigt kommer att förknippas med Lyckan, kärleken och meningen med livet - en i sig alldeles förtjusande historia som fick kvinnor och en ansenlig mängd män att dra fram sin yogamatta och meditera över livets mysterier. Jag gillade den och tyckte lika bra om filmatiseringen med Julia Roberts. Inte så mycket för att den kvinnan är fantastisk, utan för att Richard Jenkins tar över varenda scen han medverkar i. Men det är en annan historia.

Den här historien däremot, den tog mig med storm. Fråga mig inte varför, för om man försöker sammanfatta innehållet så låter det bara dumt, otroligt ointressant och direkt uttråkande. Det finns egentligen inget äktenskapstycke alls mellan Alma Whittakers föräldrar, den holländskättade Beatrix och den engelske Henry Whittaker, men de är båda intelligenta och så praktiska av naturen att ingen av dem hade kunnat ordna livet för sig annat än att det skulle resultera i en riktig framgångssaga. Henry är driven av en lust att överträffa sina överheter och Bellatrix, hon med den stora kroppen och det kantiga språket. Resultatet blir en storvuxen flicka med sin mors kropp och sin fars ansikte. Förväntningarna på flickan är att hon ska umgås med vuxna, ställa nyfikna frågor, lära sig alla språk hon kan ha nytta av och sedan göra någonting vettigt - inte roligt - med sin tid på jorden.

Alma vet inte alltid hur hon ska uppföra sig med jämnåriga och när familjen plötsligt utökas med den vackra Prudence, en flicka med ett fruktansvärt förflutet som från en dag till en annan förväntas tas emot som en senfödd syster, blir livet ett annat. Prudence är allt som Alma inte är, vacker, tystlåten och utan fallenhet för de naturvetenskapliga ämnena. Skönheten räcker dock för att Alma ska hamna i skuggan när olika män besöker deras storslagna hem i Philadelphia.

Ändå är inte detta den här romanens storhet. När Alma börjar intressera sig för mossor, hur ointressant det än låter, så blommar hon själv upp också. Hennes livsöde är både fascinerande och tragiskt, samtidigt som det är lyckligt och förnöjsamt. Jag är själv överraskad hur Gilbert kan skriva så ingående om botanikens framsteg under 1800-talet och samtidigt väva in samtidspersoner som Darwin och Alfred Russell Wallace. Det fick mig att tro att den här kvinnan hade funnits på riktigt, vilket hon tragiskt nog inte har.

Det här är riktigt, riktigt läsvärt!
Bild lånad av förlaget.