You had me at hello - Mhariri McFarlane

"You had me at hello." En filmreplik som kommit att bli lika klassisk som "Nobody puts Baby in a corner" och som är ungefär lika laddad med gråt, kärlek och rosa fluff. Jag har blivit tipsad om den här boken av två - av varandra - oberoende läskrafter i min närhet och eftersom jag är tämligen nyfrälst i Storytel blev det en nedladdning att prioritera. Och resultatet.

Nja. Det är inte rosa fluff (tack och lov) utan ganska engelskt krasst, halvvulgärt (språk) och pojke-möter-flicka-och-de-går-om-varandra-ända-tills-de-är-tretti-men-har-goda-chanser-att-lyckas-innan-barnafödandedagarna-är-över. Ja, det är roligt, men nej, det är inte originellt. Jag har nyss läst en mindre upphausad bok på samma tema som faktiskt var mycket bättre. Den är tydligen inte tillräckligt minnesvärd för att jag ska komma ihåg titeln, men det är väl också den här genrens förbannelse? Det är ganska likriktat, trots att det är påhittigt och nytänkande.

Jag tänker så här: en skilsmässa är inget hinder för kärlek längre. Tidigare var det lite kört. Tåget hade gått och äktenskapet var det sista som blev utlovat innan sista sidan vändes. Idag är många gifta många gånger, så det speciella med att lova varandra evig kärlek i nöd och lust har vattnats ur (kanske inte bara i litteraturen) och inte mig emot. Samtidigt undrar jag: varför ska äktenskapet vara något att sträva efter överhuvudtaget? Ska det vara det lyckliga slutet på historien? Fortfarande? 2015?

Här träffar vi i alla fall Rachel, jag-berättaren, som bryter upp ett trettonårigt förhållande - mitt uppe i planeringen av självaste bröllopet - när hon inser att Rhys inte är mannen hon vill leva med. Några sidor senare har hon flyttat ut, hyr lägenhet i andra hand och har en massa härliga vänner med lagom svart galghumor som kan stötta och trösta henne med varierade resultat. I samma veva når budet henne att ungdomsvännen Ben har flyttat till stan, lyckligt (?) gift med en finlemmad skönhet, och snart "råkar" Rachel stöta på honom på biblioteket. Samtidigt ges läsaren tillbakablickar från studietiden när Rachel och Ben hamnar i olika situationer som för dem närmare varandra.

Slutligen kommer det förflutna ikapp och det blir som det alltid blir: konflikter och försoning, inte utan ett litet sug i magen av både snyft och lycka. Steget är inte långt från Bridget Jones och hennes fellow tokroliga hjältinnor och det är naturligtvis en komplimang. Men jag STÖR IHJÄL MIG PÅ att återigen möta en kvinna som biter sig i läppen medan hon, med förtvivlat dålig självkänsla, tänker att "Å, han som är så snygg och kan få vem som helst, varför skulle han välja mig." Nog! Annars är det bra. Mycket bra, men jag måste reservera mig. Förlåt, Anna och Carolina, men det bara är så.