Formeln för McFarlanes berättande känns igen från tidigare: kvinna (Delia) bryter upp från tioårigt förhållande, har tokrolig väninna (Emma) som fixar ny bostad åt henne (faktiskt exakt samma som förra) och snart möter hon en man (Adam) som är allt det som tioårigaförhållandetmannen inte är (och inte bara på ett bra sätt, vilket gör att han inte blir tråkig).
Delia får ett arbete som i sitt snällaste omnämnande kan kallas etiskt tveksamt: att agera PR-ombud för klienter som har allt annat än rent mjöl i påsen. Hennes chef är grottmänniskornas outvecklade kusin, som med sexism och lite för närgångna kommentarer gör Delia illa till mods. Hon har lämnat Paul, eftersom han i sin tur har varit för närgången med en kvinna som inte är Dela och hon möter snart Adam, som irriterar skiten ur henne. Adam verkar först vara en riktig skitstövel och det blir inte bättre av att han utpressar Delia och sedan hotar att göra livet svårt för henne i övrigt, men naturligtvis ändras snart detta. Det är faktiskt riktigt skickligt gjort av McFarlane, hur Delia inte kan värja sig mot hans humor och kommentarer och Delia själv blir ohejdbart rolig i hans närhet. Snart sitter jag och skrattar högt åt alla kvicka kommentarer. Vändningen sker nästan omärkbart, vilket jag gillar.
Det är lite Marian Keyes de luxe över Det är inte jag, det är du. Brittiskt, roligt, väl berättat och med en garanti om att du kommer att må riktigt, riktigt bra när du har läst ut boken. Det är inte illa pinkat för en läsupplevelse mitt i november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar