onsdag 1 maj 2013

Himlens fånge - Carlos Ruiz Zafón

Vindens skugga är en av mina tio-i-topp-böcker (även om den listan börjar ha kring 15 kandidater), Ängelns lek var bra och nu kan man säga att Himlens fånge, Carlos Ruiz Zafóns senaste roman, placerar sig mellan den första bästa och den andra som var bra.

Zafón väver ihop sina böcker i en märklig väv och den magiska realismen står lite på sidan om och småler åt mina försök att komma ihåg hur det egentligen var i den ena och den andra boken. Himlens fånge är, precis som de andra två böckerna, fristående, men man får möta Daniel Sempere och hans far där de står i bokhandeln under Francoregimens Spanien, med den censur och de oroligheter som förekommer i landet. Man får också möta Fermín igen och snart står det klart att det här är hans historia. Hans och Daniels väg korsades inte av en slump, utan Fermin är på många sätt Daniels beskyddare.

Sedan var det det där med Daniels mamma, som dog när han var fyra och ett halvt år gammal. Hennes historia, den som också går som en tråd genom señor Martíns berättelse i Ängelns lek, förklaras till viss del, men föder lika många frågetecken.

Den lockande platsen där allt började, De bortglömda böckernas gravkammare, presenteras igen och lika poetiskt som namnet låter, lika mystisk framställs den som och ramas in vackert av den trumpne och hemlighetsfulle mr Isac.

Den här berättelsen visar med en sällsam värme hur människor förändras och hur de kan välja att möta sitt öde. Den visar också på hämdlystnad, på tilltro och svek och det är precis lika bra som Zafón har visat tidigare. Det bästa, det är att det verkar utlovas en fortsättning. Att det här, det är bara början.

Inga kommentarer:

Bakom stängda dörrar - B. A. Paris

Jack och Grace, det perfekta paret i det perfekta huset med de perfekta middagsbjudningarna. Eller? Det är så länge sedan jag läste den hä...