Maria blir som yngsta barnet i en fattig familj bortadopterad till den äldre sömmerskan Tzia Bonaria. Maria lever många sorglösa år som själabarn tillsammans med henne och konstaterar, mer som bara i förbifarten, att den äldre damen har många högt aktade besökare i sitt hus. Maria är lite äldre när hon märker att Tzia Bonaria ibland lämnar huset mitt i natten, men det är en underförstådd regel att inte fråga om den äldre kvinnans förehavanden. När en äldre mans död sammanfaller med att släktingar tidigare har hälsat på i Bonarias hus, samt att Bonaria själv lämnat hemmet just den natten, förstår Maria att hennes nya mor är en helt annan än hon tidigare trott.
Tzia Bonaria är en accabadora, vilket är ett sardiskt ord för "den som avslutar" och när Maria förstår vilka uppgifter Bonaria utför förändras hela hennes världsbild. Frågan om liv och död och vem som råder där över blir central och Marias - och läsarens - inställning testas i flera händelser.
Själamakerskan är en mycket avskalad berättelse. Den hade kunnat vara fullmatad med beskrivningar av 1950-talets Italien. Den hade kunnat beskriva dofterna av prunkande trädgårdar, smaken av italienska viner och maträtter eller klappret av sandaler mot kullerstensgator, men så är det inte. Det är mer som en isländsk saga, med krassa konstateranden om att det blev morgon och det blev afton och att den dagen sedan blev till ända. Tzia Bonaria är en själamakerska och den uppgiften har verkligen format hennes person. Nu är det upp till Maria att försöka hantera den situationen och läsaren får följa med på den resan. Jag tycker om det.
Läs mer om boken här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar