I tystnaden begravd, av Tove Alsterdal.



Tove Alsterdal

 Katrine hittar ett par brev från en mäklare hemma hos sin mor. Mäklaren meddelar att det finns en intressent på en fastighet uppe i Kivikangas, i Haparanda kommun, och undrar om hon är intresserad av att sälja. Modern är senildement och har varit mycket förtegen om sitt liv som barn, så Katrine beger sig upp till Haparanda för att se om det finns några ägodelar att ta reda på innan huset säljs. Väl där träffar hon personer från moderns förflutna och inser att det är mycket av det hon har fått berättat för sig som inte stämmer. Bland annat levde modern kvar i Haparanda till dess hon var i tjugoårsåldern, men har alltid hävdat att hon lämnade byn redan som liten.

Ett mord har begåtts i granngården och i sina efterfrågningar kring moderns liv dras Katrine snart in i släktskap och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Här berättas sedan om Sverige som det såg ut under depressionen, om de arbetare som lämnade bygden för att delta i uppbyggandet av Sovjetunionen och femårsplanen som Stalin så hårt arbetade för, om skotten i Ådalen 1931, om Norrskensflamman och om synen på kommunisterna.

Samtidigt skildras också glesbygden. Platsen där man vet hur stigarna går, man vet vem som är släkt med vem, där man inte låser ytterdörren annat än för att visa att man inte är hemma och där det anses oartigt att inte dricka en kopp kaffe. Allt det här beskriver Tove Alsterdal med ett mycket finkänsligt språk, för det är just hur välskrivet det här är som gör boken till någonting annat än en dussindeckare. Hon pusslar ihop beskrivningar och dialoger på ett mycket snyggt sätt och jag köper allt. Det är spännande och glesbygdigt, utan att det för den sakens skull blir klyschigt och uttjatat. Tvärt om vänder det i den sista tredjedelen av boken när Katrine drar till Ryssland och sedan blir det verkligen åka av.

Läs den!