Att läsa Martina Haag är som att läsa en välbekant blogg. Det är småroligt hela tiden och man känner igen hur saker och ting kommer att utveckla sig. Man vet att hon kan börja med att återge en tanke om hur olika hon och maken Erik är, fortsätta med att berätta vad hon skulle vilja att han ändrade på - och vips lustigt pratar hon på om att hon skulle vilja borra upp hans huvud och använda pincett och knipsare för att halvlobotomera honom så att han ska göra som hon vill.Själva berättandet är roligt och jag hör hennes röst i huvudet under läsningens gång. Den där lite flickaktiga som gör hela lyssningen till en radioteater.
Jag tycker att det är historierna om barnen som gör det här till en skön läsning. Det är roligt, men samtidigt lite hjärtknipande: den ständiga oron för att de ska ha det bra och inte bli utsatta för fula gubbar, det ständigt dåliga samvetet för att man är här och inte där, dagarna man vill ska vara mysiga men som slutar med mammarösten som uppfordrande säger hur roligt och mysigt man ska ha.
Precis som en blogg så kan det bli för mycket att bläddra igenom allt det skrivna i ett svep. Några lagom doser Haag i en skön och efterlängtad sol som förebådar den årstid jag mest av allt längtar efter just nu fungerar riktigt bra ihop.
Boken ges ut 26 maj av Piratförlaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar