Vad är äkta och vad är falskt? Det är en fråga med många bottnar i Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann som efter många om och men blev utläst.
Här är det far och son Kunzelmann som växelvis framlägger sina liv; Viktor som föräldralöst konstnärsgeni växer upp i Andra Världskrigets Tyskland. Han får snabbt ett makalöst rennomé som konservator och konsthandlare, vilket kommer att bli till både lycka och olycka i livet. Till de mer hemliga sidorna av hans liv hör att han är en mycket skicklig förfalskare som både genom sitt goda rykte inom konstvärlden och tillsammans med kompanjoner lyckas övertyga att konsten han tillverkat är äkte. Viktors kanske största hemlighet och till viss del livslögn är att han är homosexuell och detta innebär en slitning både inom honom själv och från samhällets sida. Den tyska repressionen av homosexuella är mest påtaglig, men även efterkrigstidens syn är skoningslös och oförlåtande. Synen att homosexualiteten är en abnormitet och en sjukdom är ett tankesätt som även många av de homosexuella har om sig själva.
Sonen Kunzelmann, Joakim, är en man som lever ut sina synder på många områden och han är en mycket vilsen person som hela tiden utsätter sig för ett självdestruktivt leverne. Han har förlånat sig från banker, bekanta och ytligt bekanta som alla skickar krav på återbetalning. Han har förhållanden som antingen inte är bra för den andra parten eller för honom själv. När budet om att hans far avlidit rullas den dubbla bilden av Viktor upp, vilket gör att Joakim för en tid blir än mer vilsen, för att sedan vända och på något sätt bidra till att han kan hitta sig själv.
Det står för mig klart tidigt att delarna som berättas om Viktor är långt mer intressanta och på något sätt mer lättlästa, kanske för att det är det historiska perspektivet som tilltalar mig mer. Delarna om supandet, sexet och drogerna på Stureplan är inte lika intressanta att följa i detalj. För detaljrikt är det, och jag skummar vilt både när det handlar om olika restaureringskonster och när det handlar om porrfilmsbranschen.
Jag är glad att jag inte slutade läsa. Jag höll på att ge upp, men efter tvåhundra sidor lossnade det. Jag är lite besviken över att det gick så snabbt mot slutet. Joakim hann träffa sitt livs kärlek och hon beskrivs i utkanten utan att jag som läsare får en relation till henne. Hon verkar bra mycket mer intressant än porrfilmsproducentens flickvän, vilken Joakim har ett mycket intensivt förhållande med.
Kunzelmann blev vad Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst blev efter Gregorius: efter Den vidunderliga kärlekens historia blev den här romanen en lite halvmättad "jaha"-upplevelse när man förväntat sig samma wow-faktor efter en tidigare fantastisk läsupplevelse. Konstig mening det där. Klargörande: Gregorius av Ohlsson var fantastisk och Hennes mjukaste... var sådär. Den vidunderliga kärlekens historia är en av de bästa romaner jag läst och då är det så klart inte lätt för Vallgren att mäta sig med ett sådant mästerverk, även om han skrivit det själv.
3 kommentarer:
Nej, nej, nej! Du har fel nu, M! Den här romanen var ju superbra! Visst, lite trög i början, men sen slog den ut som en pion i julisolen. BÅDA perspektiven var enastående på sitt sätt; Viktors för det historiska, för livshistorien och det öde han levde, Joakims för det svulstiga, pekorala och den fanstastiska skildringen av vår tid (och skrämmande).
Nä nu tror jag att jag måste gå och ta mig en till Cola bara för att kommma över chocken...
Tack för att du har tagit dig tid att läsa luntan. Kan jag höra av mig om när jag kan komma förbi och hämta den?
Jag är ledsen, men fantastisk går inte ihop helt med min upplevelse av den här romanen. Visst är den BRA, men blir det inte lite mycket Snabba Casch mot slutet med juggarna och smutsiga pengar? Och allvarligt - slutet - blev han less eller? Det gick för snabbt och den sista och viktigaste relationen var ju bara en fjärt som avslutning där det borde ha varit fyverkerier.
Uppfriskande med olika åsikter dock = )
Skicka en kommentar