Fablehaven - Den förbjudna skogen av Brandon Mull

Jag gillar myter. Myter är enkla - svart är svart och vitt är vitt.
Myter är avskalade - Tor är korkad, blir av med hammaren, söker upp jätten som tagit den, tar tillbaka den och återvänder hem. Myter ska förklara någonting - hur ekot kom till (Eko och Narkissos), varför regnbågen visar sig (syndafloden) eller varför det åskar (Tor igen). Myter är till för att man ska kunna dra lärdom av någon annans misstag. Seth, som är huvudperson i den här boken, är inte riktigt i mål när det gäller den biten.

Kendra och Seth åker motvilligt till sin farfars gods för att tillbringa sjutton dagar där medan deras föräldrar åker på en kryssning. Farfadern möter dem med regler och förbud, speciellt gällande skogen som finns bortom trädgården. Detta retar Seths nyfikenhet till den grad att han inte kan motstå att göra en förbjuden rekognosering av omgivningarna och sedan är äventyret i gång.

Det visar sig att farfadern är föreståndare för Fablehaven (älska namnet), ett naturreservat för magiska djur och varelser. Barnen får därför träffa både älvor, häxor och kentaurer, najader, spindlar och oknytt när farfaderns hemlighet avslöjas. Det finns till och med en ko - den indiska, heliga kon och Audhumbla skulle vara stolta över den här kons uppgift.

När midsommarnatten närmar sig ökar spänningen och reglerna och förmaningarna haglar över barnen. När midsommarnatten är över är ingenting sig likt. Vad har hänt med farfadern? Och vad har egentligen hänt med farmodern? Seth får många chanser att lära av sina misstag, men Kendra verkar mer benägen att lära av sin bror än vad han själv är och det är ganska uppfriskande, det arketypiska till trots.

Det här är riktigt spännande och fantastiskt välskrivet. Bokens målgrupp sägs vara 9-12-åringar, men jag läste den med stor behållning. Jag ska inte göra jämförelser med annan fantasylitteratur, för trots att det finns vissa likheter så är skillnaderna alltid så väsentliga att jämförelserna inte säger någonting. Men det är bra! Del två utkommer maj 2011!

Bok och bild från förlaget.

Sarahs nyckel - Tatiana de Rosney

Julia bor och arbetar i Paris och trots att hon levt i staden i över halva sitt liv kallas hon fortfarande för l'American, amerikanskan. När händelserna i Vél d’Hiv ska uppmärksammas, sextio år efter de inträffade, får Julia i uppdrag att skriva om dem.

I vartannat kapitel får man följa Sarah, en tioårig judisk flicka, som tidigt en morgon blir bortförd tillsammans med sin mor och sin far av fransk polis. Året är 1942 och situationen för judarna i det ockuperade Paris har blivit kritisk. Därför har Sarah sett till att låsa in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten, så att han inte ska råka ut för det hemska som föräldrarna viskat om på kvällarna när de trott att Sarah inte hört. Sarah har nyckeln till den lilla skrubben i klänningsfickan, säker på att hon snart ska återvända till hemmet för att släppa ut sin bror.

Skammen är återkommande i den här romanen: fransmännens skam över att de lät Vél d’Hiv-razzian genomföras - och inte bara det, de deltog. Det var den franska polisen som genomförde den. Sedan finns skammen hos den familj Julia gift in sig i: familjen som flyttade in i lägenheten samma månad som judarna hade drivits bort. De valde att se en övergiven lägenhet och frågade aldrig efter vad som hade hänt med de tidigare innehavarna, men förstod att ingen skulle göra anspråk på bostaden igen. Läsaren får också följa skammen hos de som överlevde. De judar som på något sätt inte blev deporterade eller de som kunde fly.

Det är riktigt snyggt berättat i hela första delen av romanen. Sarahs och Julias liv vävs ihop; det Sarah utsätts för vävs ihop med det Julia gräver fram sextio år senare. Sedan försvinner Sarah ur berättelsen och det blir märkligt tomt efter henne under resten av läsningen. Hennes berättelse tar inte slut, men läsaren får vänta på henne, precis som Julia också får göra.

Det är inte releasdatum på den här ännu...

...men eftersom jag utger mig för att driva någon sorts läsloggning här känner jag att jag måste bevisa att jag, emellanåt, faktiskt läser. Cirkeln är R&B:s storsatsning det här året, enligt deras hemsida och jag kan förstå varför. Efter att ha följt den ene författarens blogg förstår jag att han själv har svårt att hänga med i hur snacket kring utgivningen går - för att inte tala om hur romanen säljs till det ena landet efter det andra.

Vi har inte kommit fram till recensionsdatum på den här boken ännu, så jag spar på adjektiven och superlativen någon vecka till. Den är dock bra. Riktigt bra.

Leni blir en bebis - Emma Adbåge

Det blir inte mycket läsning för kulturkoftan i den här familjen, men däremot blir det mycket barnboksläsning. Oftast sker aktiviteten när den yngste ska till att... ja, bajsa helt enkelt.

Leni blir en bebis är berättelsen om Leni som när hon vaknar en morgon upptäcker att det är någonting som inte stämmer. Först kan hon inte säga vad det är, men sedan upptäcker hon att hon inte kan göra någonting själv. Hon kan inte klä på sig, inte äta och ens inte gå!

Pappan i den här boken är ungefär hur skön som helst. Han ser pappalediguttråkad ut och sörplar pappaledigblasé på en kopp kaffe i ett pappaledigstökigt hus. Lenis lillebror tittar storögt på allt Leni gör och jag hör precis hennes ton när hon talar om hur liten hon är. Den roliga vändningen kommer i slutet när hon plötsligt kan springa hur fort som helst - för då är hon ingen bebis längre utan en häst!

Treåringen i det här huset fnissar förtjust åt hur tokig Leni är. Han känner igen sig i vändningarna och kasten, för själv är han den som i ena sekunden inte vill äta, för att i nästa vara en vrålhungrig varg som tar morrtuggor. Illustrationerna är så fina, med möbler och porslin i en miljö som känns varm och skön. Tänk så underbart det är med litteratur som tilltalar både stora och små! Bok och bild från förlaget.

Det är inte så kulturkoftigt här...

Jag läser en massa. Det är bara synd att det är elevarbeten och inte böcker. Inte för att det är något större fel på adepternas förmåga att producera texter, men om jag fick välja... Inte så kulturkoftigt här i bokgalleriet för tillfället alltså.

Jag har påbörjat läsningen av Ett rum med utsikt, bara för att jag kommer att åka till Florens i juli. Det kan höra till kuriosan att ha lite koll på vad de bättre, litterata har att säga om resmålet. Efter ca 100 sidors läsning kan jag väl garantera att min analys kommer att bli mycket knapphändig och osa av det oengagemang jag känner just nu. En man som skriver om kvinnors själs- och känsloliv är sällan bra. Det är inte o-bra heller, men...

Betydligt mer intressant känns Tjuvarnas stad, men det är som om det låg en förbannelse över läningen av den boken. Så snart jag tar den i mina händer börjar telefonen att ringa, barnen löper amok, brandvarnaren går igång, hundar skäller bakom knuten, polisen gör tillslag i tegelkåkar och konstiga ljusfenomen syns på himlen - så jag bara underkastar mig det faktum att jag måste läsa den senare. Vad läser du?

En helvetes vinter - Daniel Woodrell

Ree är sexton år och bor uppe i Ozarkbergen med sin familj. Modern är psykiskt sjuk och eftersom Rees pappa är något av en expert på att framställa metamfetamin och crank lämnar han familjen under långa perioder, ibland frivilligt och andra gånger för att sitta av ett fängelsestraff. Ree måste därför ta ansvar för sina yngre bröder, där åtminstone en inte är hennes helbiologiske bror.

Bergslandskapet är ett glesbebygt samhälle där alla är släkt med alla och där man namnger sina barn så att det ska bli svårt för polisen att hålla reda på vilken Haslam, Milton, Arthur eller Jessup som gjort vad. Barnen får också sådana namn för att det tidigt ska stå klart vad man förväntar sig av dem. Med ett visst namn följer vissa förpliktelser och Ree bannar sig själv för att hon och modern inte protesterat nog mycket vid namngivningen av en av bröderna, eftersom han inte fick ett namn som skulle ge honom friheten att välja sitt öde.

De bosatta vid Ozarkbergen härstammar från de kringresande, eller tattarna som Ree ibland omnämner dem, och där lever de fortfarande i en typ av klansamhälle. När Rees far försvinner måste hon därför börja kontakta de familjer hon mer eller mindre är släkt med för att ta reda på var han är. Om han inte dyker upp kommer huset och skogen, som fadern intecknat som säkerhet för borgen, att tas ifrån familjen och därmed göra den redan utsatta familjen hemlösa.

Allt låter kallt och eländigt och till viss del är det också så. Det råder en sorts hopplös fimbulvinter över landskapet som beskrivs och fattigdomen gör sig påmind i de malätna kläderna de bär samt i beskrivningarna av den mat de inte har råd att köpa.

Sedan finns där kärlek också. Absolut ingen himlastormande kärlek, utan en tillgivenhet mellan bröderna, Ree och mamman. Vänskapen till väninnan Gail räddar henne från att försjunka i samma sorts vansinne som hennes mor har brutits ned av. Blodet verkar till en början inte alls vara tjockare än vatten, men en av de nästan förtappade karlarna reser sig till Rees försvar och hjälper henne i den mån han kan. Tur är väl att det finns de här stråken av hopp, för i övrigt är det så kargt, så kargt.

Det här är litteratur som berör en del av Amerika som vi inte är vana att möta och läsa om. På så sätt möter man Ree och hennes närmaste i en miljö som verkar nästan helt avskiljd från resten av världen. Ändå är det riktigt läsvärt. En helvetes vinter, av Daniel Woodrell.

En underbar, klok och galen Uggla - Hjälp! Vem är jag?

Caroline af Ugglas släppte sin skiva Joplin på svenska 2007 och har sedan dess varit en personlig favorit. Annars har jag sett henne i något inredningsprogram, i något hemma hos-program och inte minst i melodifestivalen. Man har sett henne lite här och lite där och skapat sig en uppfattning baserat på bits and pieces. När jag sedan har läst hennes bok Hjälp! vem är jag? som bygger på hennes samtal med Ulf Karl Olov Nilsson (här kallad UKON) inser jag att man bara sett en liten snöflinga av ett stort isberg.

Man känner igen hennes uttryckssätt med yviga gester (vilka man visserligen inte ser, men samtalet är mycket levande) och många runda ord. UKON har jag ingen bild av alls, men otroligt nog är han minst lika intressant att följa. Varje kapitel utgår från en terapisession och efteråt har UKON kommenterat samtalet i en reflektion över både innehållet utifrån vad Caroline har sagt, men också utifrån sådant han har tänkt om sin egen insats. Det kan vara att han har hastat förbi en viktig knutpunkt eller att han skojat bort någonting han i efterhand förstått var mycket viktigt.

Det är så intimt, så personligt och så naket utlämnande att läsa om Caroline af Ugglas familjeförhållanden, trosföreställningar, drömmar, tvångstankar, panikångestattacker, toppar, dalar... Jag blir lite snurrig men slås ständigt av tanken att jag lite grann glömt bort att hon faktiskt är en vanlig människa. Nåja, en vanligt ovanlig människa. Kanske bör vi läsa fler biografier och sådant här material, för att påminna oss om detta. Hejja Carro!

Utgiven av Piratförlaget.