Julia bor och arbetar i Paris och trots att hon levt i staden i över halva sitt liv kallas hon fortfarande för l'American, amerikanskan. När händelserna i Vél d’Hiv ska uppmärksammas, sextio år efter de inträffade, får Julia i uppdrag att skriva om dem.I vartannat kapitel får man följa Sarah, en tioårig judisk flicka, som tidigt en morgon blir bortförd tillsammans med sin mor och sin far av fransk polis. Året är 1942 och situationen för judarna i det ockuperade Paris har blivit kritisk. Därför har Sarah sett till att låsa in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten, så att han inte ska råka ut för det hemska som föräldrarna viskat om på kvällarna när de trott att Sarah inte hört. Sarah har nyckeln till den lilla skrubben i klänningsfickan, säker på att hon snart ska återvända till hemmet för att släppa ut sin bror.
Skammen är återkommande i den här romanen: fransmännens skam över att de lät Vél d’Hiv-razzian genomföras - och inte bara det, de deltog. Det var den franska polisen som genomförde den. Sedan finns skammen hos den familj Julia gift in sig i: familjen som flyttade in i lägenheten samma månad som judarna hade drivits bort. De valde att se en övergiven lägenhet och frågade aldrig efter vad som hade hänt med de tidigare innehavarna, men förstod att ingen skulle göra anspråk på bostaden igen. Läsaren får också följa skammen hos de som överlevde. De judar som på något sätt inte blev deporterade eller de som kunde fly.
Det är riktigt snyggt berättat i hela första delen av romanen. Sarahs och Julias liv vävs ihop; det Sarah utsätts för vävs ihop med det Julia gräver fram sextio år senare. Sedan försvinner Sarah ur berättelsen och det blir märkligt tomt efter henne under resten av läsningen. Hennes berättelse tar inte slut, men läsaren får vänta på henne, precis som Julia också får göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar