Det är framför allt detta Stina Jackson lyckas så bra med i den här romanen. Silvervägen är namnet på det som idag kallas Riksväg 95 och användes tidigt för frakt av bland annat silvermalm. Sträckan går bland annat från Skellefteå upp mot Arvidsjaur och vidare mot norska gränsen. Här finns ingen trängsel, förutom när det gäller myggen, och inte radar landmärkena upp sig heller. Ändå beskriver Stina Jackson detta så träffande. Jag som är uppvuxen i trakterna, som har färdats längs vägarna, är rotad i myllan och har planterat skog till dess armarna värker ser allt framför mig samtidigt som berättelsen läggs fram.
Lennart, eller Lelle som han kallas, är ute och kör på nätterna, ständigt letande efter dottern som försvunnit tre år tidigare. Polisen gör inte mycket för att finna henne och andra, bland annat före detta hustrun, sitter hellre och skriver sörjande inlägg på sociala medier. Lelle måste göra någonting konkret. Han måste leta, för han kan inte förlika sig med tanken att dottern inte längre är i livet.
Meja är svårt märkt av sin uppväxt med sin alkoholiserade och bipolära konstnärsmamma, som efter att ha träffat ett glesbygdsoriginal på nätet föranleder en flytt upp till (o)bygden. Hon lär känna delar av befolkningen och känner sig för första gången i sitt liv inte helt rotlös längre. Idyllen krackelerar dock, även om det sker i ett långsamt berättande.
Det finns en sävlighet i berättandet som jag gillar. Bit läggs till bit innan pusslet avslöjar hela bilden, men det blir inte långtråkigt eftersom personporträtten engagerar. Jag lyssnade på den här boken med den fantastiska Marie Richardsson som uppläsare.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar