söndag 25 oktober 2015

Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Färjan

Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Färjan och samtidigt en allvarlig  SPOILERALERT till den som inte läst boken och i dagsläget tror att ni vill göra det.

Käre Mats.
Är du riktigt, riktigt sjuk i huvudet eller är du bara riktigt, riktigt genialisk? Blev du tappad som barn, eller blev du inlindad i bomull till den grad att du idag måste göra upp med det rädslostadium varje människa måste gå igenom för att bli en trygg person? Blev du inte sedd - eller blev du alltför sedd?

Min sjuåring grät sig till sömns i onsdags, eftersom han var rädd för att det skulle komma upp något monster från under sängen och jag förstod att hans rädsla inte var rationell, så jag försökte att inte förminska den. Däremot försökte jag trygghetsbomba honom och sa allt det där han behövde höra: inget barn ska behöva vara rädd, inte behöva känna sig otrygg och man får alltid, alltid komma till sina föräldrar om man känner att man behöver det. Jag och min man log på kvällen och pratade med lättsamma röster om att "tänk den där åldern, du vet, när man är rädd och..." Ja, nu ska inte det här resonemanget leda fram till att jag har läst Färjan högt för honom, för det vore antagligen bästa sättet att förlora vårdnaden om sina egna barn, utan det handlar om vad Färjan har gjort med mig.

Alltså Mats. Hur tänkte du? Man kan ju inte lite på någon! Man kan inte ta förgivet att den man hejar på och sympatiserar med ska överleva! Jag är ledsen att behöva säga det, men du har gjort om en hel genre, en som jag trodde mig veta ganska mycket om och som jag litade på - trygg i förvissning om att underdogen överlever. Men nej. Inte nu längre, alltså.

Ska det vara så här nu? Må då vara att jag inte vill åka färja längre, för sanningen att säga har det sättet att resa aldrig tilltalat mig i första taget, men jag tänker på det här med att läsa dina böcker. Borde jag sluta med det, för det vore väl synd? Hela den här fångade-som-råttor-i-en-labyrint-inramningen samtidigt som kom-med-mig-så-ska-jag-se-till-att-du-överlever-historien gör att jag får ett hjärtfladder som inte kan vara nyttigt för någon.

Beskrivningarna är lysande och greppet om vampyrismen lika så. Tandfällningen och utvecklandet av de nya... *hurv*. Alla personer och deras levnadsöden - spot on! Obehagligast av allt är egentligen pappan med borderline, för att inte tala om den avdankade schlagerstjärnan.

Jag är mest nyfiken på hur melodin till "Feber i mitt hjärta" låter och hoppas att någon tar sig an uppgiften att göra ett tänkbart sound. Jag hör redan i mitt huvud hur den skulle kunna tona bort i bakgrunden, lätt överröstad av några skräckiga stråkar när ett litet barn med hungriga ögon tittar ut över dansgolvet...

Slutligen: förse din nästa bok med någon typ av varningstext nästa gång. Typ att även om du är dryga 37 år gammal kan den här boken allvarligt skada din hälsa och få dig att känna en plötslig längtan efter att ringa din egen mamma.

Med vänliga hälsningar, Maria

Ps:

Känslan när man har läst ut Färjan. Sedan känslan när man går hem från sitt jobb och korridoren är läskigt lik omslaget till ovan nämnda bok. När tanken väl slår rot, att om jag vrider på huvudet nu och får syn på ett blodigt handavtryck eller ett hungrigt barn så kommer ändå ingen att höra mig skrika... 

4 kommentarer:

Frau Anna sa...

Otroligt roligt skrivet!

M sa...

Tack för det. Det är inte svårt att skriva om den här boken, bara svårt att förstå vad som hände (under läsningens gång). Shit. Sjösjuka.

hesan sa...

Har den som hörbok nu och kan inte riktigt säga om jag gillar den eller inte, känns just nu mest rörig och fånig men jag gillar beskrivningen av hur det kan vara på en färja. Ja inte vampyrerna då men allt det andra, fulla folk som beter sig osv....
Helena.

M sa...

Jag kan förstå att den känns rörig som ljudbok. Alla presentationer är över vid sidan 80 och sedan tar det fart. Jag skaffade mig snabbt favoriter och då var det fint att veta mer om dem så man förstod varför de reagerar som de gör. Kämpa på! Du kommer inte att ångra dig.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...