söndag 23 mars 2014

Sagoberättaren - Antonia Michaelis

Det här är en bok som tar sin läsare på allvar. Jag börjar så, så har jag det sagt.

Anna är en duktig flicka. Hon har bra betyg, är duktig på sitt instrument och har tydliga mål. Anna bor i ett vackert hus och har vackra föräldrar och alla sitter tillsammans vid matbordet och pratar inte med varandra. Pappa är läkare och mamma är orolig. Anna sköter sig så fint, så fint att pappa kan fortsätta med att vara läkare och mamma kan fortsätta oroa sig, trots att inget hot existerar.

Så träffar hon Abel. Han går under namnet Den Polske Apotekaren eftersom han kan fixa både tabletter och röka för den som behöver inför en fest. Efter det att Anna har hittat en docka som visar sig tillhöra Abels lillasyster Micha, blir hon nästan besatt av att få veta mer om hans liv. Så kommer det sig att hon tjuvlyssnar på Abel och Micha en dag på ett café. Abel berättar en saga för sin lillasyster och innehållet låter märkligt bekant: allt som händer i sagan har hänt i verkligheten och när personer i sagan dör och det sammanfaller med att människor i den verkliga världen dör blir Anna själv engagerad. Snart är hon rosenflickan i sagan och hennes liv vävs ihop med Abels berättelse. Där finns den hjälpsamme läraren som i sagan blir fyrvaktare. Micha är prinsessan och Abel själv, vad är han? Han kan vara sjölejon, hund, varg eller labb i sagan, alla med olika sidor, och lika omväxlande som han framstår i sagan, lika många ansikten visar han upp i verkligheten.

Det finns en fruktansvärt otäck scen i romanen och sättet författaren har byggt upp detta är fantastiskt bra. Det som börjar som något oskyldigt slutar med att det värsta händer.

Jag är inte jätteförtjust i alla Leonard Cohen-citat, men i övrigt finns det inget som gör att den här boken inte är värd att läsa. Den här boken kommer att ligga kvar hos mig länge.

Utgiven av Opal. Andra har tyckt till här.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...