Så tuktas en svinpäls - av Pia F Davidsson

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, lär Madeleine Albright ha sagt och om innebörden i de orden stämmer kommer Miriam, Veera och Erika klara sig därifrån med råge. De tre kvinnorna möts nämligen av en slump nere i en kolonistuga på Järvafältet. De är tre kvinnor som vid en första anblick inte har mycket gemensamt, men när spriten åker fram åker hemligheterna ut: de har alla en svinpäls till karl hemmavid. Veera är till sin finlandssvenska natur lika handlingskraftig som den finländska sisun är omtalad och snart finns en plan för hur varje svinpäls ska hanteras.

Veeras svinpäls håller på att supa ihjäl sig medan Erikas har blåst henne på pengar. Miriams öde är det mest akuta, eftersom Max håller på att ha ihjäl henne både fysiskt och psykiskt. De tre kvinnorna sporrar varandra, utplånar varje tvivel och sätter sedan igång med sina planer. Under berättelsens gång kommer kvinnorna närmare varandra, även om de överlåter sig själva i varandras händer helt och hållet egentligen från allra första stund. En av få invändningar mot boken är just detta: att de så självklart litar på varandra och känner sådant förtroende. Inte heller uppstår någon kriskonflikt, ni vet den där klassiska när de som mest behöver varandra men ändå håller på att splittras. Kanske är det bra, å andra sidan, eftersom Veera, Miriam och Erika har alldeles tillräckligt att hålla reda på.

Det är tre klassiska "kvinnofällor" som presenteras i kvinnornas öden: medberoendet till alkoholisten, den ekonomiska fällan och misshandeln. Är det inte sådant vi alla, män som kvinnor, läser och hör talas om och tänker på vilka straff som är lämpliga för människor som gör andra illa. Nå, de här kvinnorna tänker inte, de handlar. Känslan av triumf när sista sidan är läst är skön, samtidigt som jag har en tung klump i magen.

Så tuktas en svinpäls kan sägas ha två ansikten (åtminstone) eftersom vissa partier är roliga, underhållande och direkt raljerande. Veeras makkarautrop blandat med dråpliga historier gör att boken blir till en underhållande skröna även om vissa partier är oväntat blodiga. När Miriams levnadsöde framträder vänder dock berättelsen och blir till en obehaglig förnedringshistoria som står i skarp kontrast till den andra sidan av boken. Jag vet inte om det är till bokens för- eller nackdel. Jag vet bara att det blir roligt - och obehagligt.

Bok och bild från förlaget.