Helenas tidigare beslut och handlingar har lett till att gudarna har kunnat lämna Olympen och trots att hon grämer sig över detta förstår hon också att hon har blivit manipulerad. När det drar ihop sig inför den sista striden släpps alla krafter lösa och samtidigt som gott står mot ont är det lika tydligt att gråskalan är svår att förhålla sig till. Det är just den här gråskalan som gör den här boken, eller hela trilogin för den delen, intressant. Jag kan inte avslöja vad som händer med de olika karaktärerna, men deras öden är verkligen inte antingen eller utan bitterljuva i de flesta fallen. Man kan till exempel förlora någon utan att den personen dör och i andra fall finns det andra hinder som verkar oöverstigliga.
Det är blodigt, romantiskt, skrämmande (våldtäkt!) och samtidigt humoristiskt i denna avslutande
del,
Nemesis.
Det kan låta hur supertöntigt som helst med en berättelse om unga vackra människor som föds som arketyper, bundna att återupprepa historien med blodshämnd, uppror mot sina föräldrar och uppfyllande av profetior. Det är inte töntigt alls, utan tvärt om spännande och läsvärt. Visst är den här trettiofemåriga hjärnan lite i äldsta laget för att fullt ut ta till sig historien om Helena och Lucas, men som svensklärare (med ett i vanliga fall rätt svalt intresse för den grekiska gudavärlden) ler jag och hoppas att någon tonåring med vurm för söta kärlekshistorier ska hitta en stunds njutning i den här bokserien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar