tisdag 12 oktober 2010

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig - Christina Wahldén

Ombeni har flytt från Kongo efter det att rebellerna har dödat hennes föräldrar och bror. Hon och hennes två systrar togs till fånga och utsattes för fruktansvärda övergrepp, men Ombeni lyckas fly när hon obevakad får gå att hämta vatten. Minnena av våldet och övergreppen sköljer över henne varje gång hon sluter ögonen eller när en händelse triggar igång bilderna från det förflutna. I ett snöigt och kylslaget Sverige väntar det andra svåra: väntan på beslut om uppehållstillstånd, ensamhet, ifrågasättande, nyårsaftonens fyrverkerier som påminner om kriget, att inte kunna gå barfota eller att få tag på en söt och mogen mango.

De få gånger Ombeni försöker berätta om vad hon varit med om möts hon antingen av ifrågasättande eller av att den andra personen inte orkar ta in hennes berättelse. Därför får hon ingen förståelse eller hjälp med att bearbeta rädslan och ilskan som ständigt lurar under ytan. Ombeni lever även dagligen med sitt dåliga samvete, där hon känner att hon snarare har fått ett sträff än ett pris för att hon överlevde.

Som vanligt berör Christina Wahldén ett aktuellt tema i sitt berättande och här är det konflikten i Kongo; ett krig som orsakat att mer än en tredjedel av alla kvinnor ute i byarna har utsatts för sexuella övergrepp och där våldsamheterna är så grova och utbredda att det inte går att med rättvisa uppskatta hur svårt de drabbade haft det. Ett krig där mer än fem miljoner människor har dött.

Berättelsen äom Ombeni är dock lite ojämn. Skildringarna går snabbt och för det mesta fungerar det. Läsaren får raskt följa med under ett vinterhalvår och det är väl okej eftersom man ändå får en tydlig känsla av tidsflödet. Mot slutet, när spänningen skruvas upp, avlöser viktiga händelser varandra i överljusfart till dess intet återstår - och det blir snopet. Det är synd på en sådan här viktig roman. Faktatexterna efter sista kapitlet visar på hur många människor som blivit drabbade av krigets fasor och det är lätt att siffrorna bara blir ettor och nollor. Då är skönlitteraturen ett fantastisk medel att ge statistiken ett ansikte, vilket Wahldén gör när statistiken i Ombenis gestalt kan berätta hur verkligheten ser ut.

Inga kommentarer:

Nej och åter nej - Nina Lykke

Månadens bokklubbsbok är Nej och åter nej , av Nina Lykke. Är den hysteriskt rolig? Ja. Är den svart och cynisk? O, ja. Är den ett lyckopi...