fredag 1 oktober 2010

En sannolik historia - Karin Alvtegen

Två människor, båda tilltufsade av livet, möts på ett hotell någonstans i Norrland (å vad jag avskyr tillämpningen av den geografiska benämningen). Helena driver hotellet på den ort hon i sin barndom tillbringade sina lov som sommarbarn, medan Anders ber om ett rum efter en misslyckad skattjakt. Det låter inte som inledningen till en rätt skön roman, men det är det.

Helena är bitter och som förälder är hon precis den typ hon lovat sig själv att inte bli: en frånvarande förälder som låter de egna problemen komma i vägen för relationen till sin dotter. Hennes man lämnade henne för att flytta tillbaka till Stockholm och hon är helt oförmögen att se sin egen del i de problem de hade i sitt äktenskap. Hon bevakar också sin dotters kommunikation med fadern, hela tiden orolig för att de ska ha en relation hon själv inte lyckas upprätta.

Anders har varit framgångsrik ekonomisk strateg och skapat sig stora rikedomar, ofta på andras bekostnad, men hans liv är tomt och saknar mening. I jakten på kickar som kan ge vardagen mening beger han sig ut i obygden för att skaffa en gitarr av sällan skådat slag. En bilolycka, som snarare är ett definitivt test från hans sida huruvida hans liv är värt någonting eller inte, får honom att helt omvärdera vad han vill göra med sitt liv. Han bestämmer sig för att inte säga nej till att pröva någonting nytt om tillfälle erbjuds. Så kommer det sig att han plötsligt tar anställning på Helenas hotell för att renovera det stall som eventuellt ska komma att användas som konferenslokal.

Karin Alvtegen skriver en historia som intresserar mig, även om det är originalet Verner jag mest av allt tilltalas av. Verner blir spegeln genom vilken karaktärerna tvingas bekänna färg och som utlöser fler händelser. Det är när denna vändning sker som jag får lite gåshud på armarna. Alvtegen får mig att känna igen hur en människa fungerar, trots att jag själv inte har erfarenheter att dela med karaktärerna. Ibland går det lite för fort och jag är olidligt nyfiken på vad som händer sedan. Problemet är att den fortsättning jag själv fantiserar ihop inte blir så sannolik att den matchar den här historien. Kanske kommer det en fortsättning? Öppningen och möjligheten finns.
Bild från Brombergs.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...