måndag 9 februari 2009

Vila på gröna ängar - Anne B Ragde

Den sista romanen i trilogin om livet på gården Neshov. Torunn är mer splittrad än någonsin där hon slits mellan att trivas med arbetet i grisstallet och det ansvar som vilar på hennes axlar. Förutom det ekonomiska underläget hon befinner sig i bär hon på skuldkänslor för att hennes far tog livet av sig, eftersom hon tror att han gjorde det för att hon inte kunde ge ett klart besked huruvida hon kunde tänka sig ta över gården eller inte.

Farbrodern Erlend har storslagna planer på att bygga ett omtalat sommarboende på Neshov i silon och trotsa myrsyra och grislukt. Samtidigt väntar han och partnern Krumme barn med ett lesbiskt par som var och en är havande. Den ena väntar dessutom tvillingar, så familjen växer lavinartat och Erlend går in i projektet med liv och lust som vanligt.

Margido gör sitt bästa, materiellt, för att stötta de inneboende på Neshov, men aktar sig för att investera någonting emotionellt. Han har sin gudstro och sitt arbete som begravningsentreprenör som upptar hela hans vardag.

Mitt i all denna rörelse sitter gamlingen, den person som alltid kallats far av bröderna men som in själva verket är deras halvbror och slitningarna mellan det gamla och det moderna är en ständig kamp, samtidigt som han skäms över sin gammalhet och oduglighet. Att varje dag vara en last för någon annan.

Vila på gröna ängar är bitvis rolig, men inte lika ljus som de andra böckerna. Här är sorgen, skammen och skulden ständigt närvarande och det är lite spretigt mot slutet när allt ska knytas ihop. Ändå känns det som ett avslut som inte är ett slut, för många dörrar lämnas öppna och det finns ett visst utrymme för läsaren att tänka sig en lyckligare utgång. Men det är behagligt och norskt och alldeles, alldeles vanligt.

1 kommentar:

Annas resa sa...

Ja, visst är det sm att man bara väntar på att den fjärde ska komma?
Eller så förväntas man fatta att Torunn kommer att gifta sig med den där avbytaren och starta upp hela gården igen med ekologisk uppfödning.

Jag tyckte att det blev lite väl tjatigt och kanske inte helt trovärdigt när Torunn hela tiden gick och tog skulden på sig för pappans död.

Nja, knattra fram en fjärde, Ragde, och räta upp historien och ge den ett riktigt lyckligt slut!

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...